Inte längre 5e Augusti men jag låtsas ändå

så sitter jag där. på golvet vid sängen när j går ut. det hade kunnat vara en melodramatisk amerikansk film, eller en svensk och svår med mycket tystnad. jag är rätt mycket tystnad, tills dess att jag kraschar. stressar ihjäl mig över resångest, malmöångest, körkortsångest, kommer-du-att-finnas-kvar-när-jag-inte-är-här-distansförhållande-ångest. det kommer så mycket snor ur mitt ansikte när jag grinar, det är ingen vacker syn och det enda jag vill i min överreaktiva, menshormoniella ovanpå min vanliga neurotiska lilla hjärna är att bli kramad, att nån ska säga att allt kommer bli bra. men det jag gör är att jag fräser som en katt och får alla taggar utåt.
han kommer tillbaka. tillbaka med rynkan i pannan, jag vet inte om det är hungern, tröttheten eller jag som orsakat den, men jag hatar den. den finns där och jag kan inget göra åt den. men den ger mig alltid dåligt samvete. samvetet över att jag väcker honom när jag går och lägger mig. över att jag inte orkar vara husmoderlig nog att ha städat, diskande skinande rent varje dag när han kommer hem, så vi kan vara lite. vara lite vi. istället ryter jag till när han inte förstår att jag panikar över stressen utan låter rösten låta glad (antagligen för att få mig att inse att jag inte har nått att panika över) rösten skrattar lite och jag ryter. jag vill inte ha skratt, inte ryt, bara en kram. så paniken kan försvinna lite. jag vill inte vara psykotiskaflickvännen som förstör dom där sista kvällarna i stan.

för nu väntar ett år till i malmö. ett år till på distans. ett år från lizis soffa och pruttar, från soffhäng hos anis, från att kunna bara vara med de där som trängt sig in så djupt att jag vågar vara ledsen och bräcklig med dom, vågar vara ickestark. men det kommer ju bli ett bra år. jag vet ju det. jag kommer få köra bil, m är i stan och jag ska leva lite på hennes soffa (bara så du vet), det är festivaler, spelningar och ett år går så fort.

lustigt det där med att folk alltid ringer när man antingen, duschar, tvättar eller grinar. eller så gör jag bara allt det där väldigt ofta. så jag orkade inte svara i telefon, där på golvet, med snor i hela ansiktet. inte efter hetsdagen, pappalunch, som nu är i min lägga igen, vattnar mina blommor tömmer min post, jag önskar vi inte var så ytliga, att vi när vi bråkat som vi gjort faktiskt pratade om det, inte bara lät det vara. att han sa saker till mig, som att hans kvinligabekanta var med i min lägga sist, att han bara vågade säga vad han tänker, att han inte var lika rädd som jag. om inte räddare. och hetsarunt och leta textilfärgningsfärg. vita byxor blev till mörkröda (skulle varit bourdeaux men den drar väl ändå mer åt lila..) lämna tillbaka böcker och betala 40 pix i böter, bajs, och sen brottas med fittkukchalmerstvättmaskiner på tom mage och samtidigt laga mat.

på lizis soffa sen, hon tog ändå hand om mig. så skönt när hon bara är så hon som bara hon är, frågar hur det är, vet hur det är, ser på en urkass tv-film, ser en woody allen film, äter popcorn, hon somnar med huvudet i cams knä, jag har henes rumpa och höft som armstöd och tillsist går jag hem i en höstkväll som lovar halsduk och inga mer shorts, jag gör andedräktsmoln och min mage säger lugn.