så överjävligt övertrött. pmskänslomonster. och barn ringer för att kolla på min lägenhet. det ger mig separationsångest och undrar om det är dumt att lämna tryggheten här. eller den invanda tryggheten i alla fall. den kanske inte är bättre i göteborg? eller sämre.
i min värld är ett jobb den största tryggheten jag kan få just nu. en inkomst. en nio till femvardag. något som tar bort spänningarna i nacken av att läsa nya mail som bara kommer med tyvärr och nej och vi har gått vidare med andra kandidater. jag sitter med erfarenhet längre än ett A4:a, en akademisk examen och en jävla massa otur? oflyt? lågkonjuktur? jag skickar iväg flertalet ansökningar i veckan och har så gjort sen i juni. men nu börjar jag känna olust. hopplöshet. känner mig som den slacker FP målar ut sånna som mig till. för vi måste ju kämpa hårdare. det är mig som individ det är fel på. det är något jag gör fel eller hur? något en skön jobbcoach kan berätta för mig.

pappa ska köra flyttbil och säger åt mig att skriva in mig på arbetsförmedlingen. jag kommer ihåg när jag var där 2004. jag satt på ett möte en dag och skulle lära mig skriva CV, sen fick jag ett brev om en deltidstjänst i en fruktaffär som jag inte kunde gå runt på. sen ringde jag alla jag kände och fixade mig själv till en dubbelarbetande vinter. det sög och jag gick nätt och jämt runt. men det gick. kontakterna jag har i stan jag ska till är så gamla att dom har gått i konkurs eller bytt ägare. dessutom, att gå som servitris med en akademiskexamen i bagaget, hur känns det?

hej
vad händer? lever du? är du okej? borde jag ens bry mig. är jag arg eller uppgiven eller ingenting. jag gnider in mig med salt sådär lagom mitt i natten och kan inte sova.

vi var på roadtrip och åt flottig kinamat i Trelleborg. jag sprang uppför sanddynerna som den terrier jag är. vallhamstern. tittade på hästar i rikemanskvarteren och åkte på socialsafari. det var fint. jag vill sova. plz.

chillar med särlan. kollar so you think you can dance.

årets, månandens eller nått sånt, men ett Peppinlägg..! kors i taket känner jag, men vad fan. hur kan det gå fel när man köpt ett gäng nya favoritplagg för pengar folk är mig skyldiga, åt långfrukost med lizis och s a m t a l a d e. så himla fint. gjorde upp planer för hösten, om hur folk saknar att hänga och prata att inte bara bli fulla ihop hela tiden, att vi behöver träna, hur endorifnglad jag blev av träningen, hur det är mitt knark. att jag inte längre känner det där måstet över att ha en speciell sinnesstämning, utan att vi båda övar på att säga allting, känna allt vi känner och stå för det. tänk att man skulle bli 26 för att komma fram till det, men vad fan. och jag lever lite fortfarande på tantkomplimangen från igår. och att det känns lugnt. jag lever så som jag Vill. ska fira med att götta mig i soffan till gamla säsonger av so you think you can dance. kanske middag med liza ikväll och sen kommer annis och mikael hem. jag är välkomskomitén.

så tillsist sågs vi. en snabb överlämning, där en tant kommer fram och säger att vi är ett väldigt fint par. jahaja, eh tack? vi tittar på varandra och skrattar, osäkert men glatt. jag får dom bästa kramarna. men frågar inget, vill inte fråga och känner i stället, det så här det är. han säger att han är sådär, men okej.

tackochlov att lizia sa åt mig på skarpen att hänga med på spinningen, dödade emot lite. och så fixade jag en tvättid, det känns som om jag börjar leva lite. leva här. men när försvinner känslan av undantagstillstånd? när blir nånting, någonstans hemma? hemma på riktigt..?

bara det att hans kramar lämnar mig alltid med känslan och viljan av att få mer, ha mer. mer tid, mer tillfällen. det är nånslags oändlig burk av den godaste och samtidigt ångestframkallande glass jag gärna tar gigantiska skopor av. med en lång eftersmak. jag vill så gärna ha fler men mindre skopor. jag vill gärna att allt ska vara fint och roligt, att vi ses och har kul, men jag vill också bara sitta ner, dricka te och prata, säga allt det där som jag inte sagt, fråga det jag inte frågat. få veta vad som händer. men jag bidar min tid. väntar, tar det lugnt och andas. lever mitt liv.

sitter på samma balkong. kryper ihop och äter solvarma smultron. känner mig så jävlajävla liten. ska åka till familjen.

det går så fort och ändå händer ingenting. och allting. sen sist vet jag inte. jo, jag var i luleå och det var fantastiskt. jag får upp resten av bilderna när jag är hemma igen. vi gjorde precis sånt jag ville göra, emmylove. åt palt, körde bil, badade i lulviken (lol), spenderade för mycket pengar på second hand, tryckte filmer i varandras sängar, och bara hängde.
sitter i anis lägenhet nu, sämst på sömnen och väcks av ett sms. bitter ljuvt att få. blev ledsnare än vad jag ville påskina. men samtidigt skönt, att veta att jag får veta. bara så jävla ledsen. men har ensamheten och tystnaden att vråla bort. ingen att förklara röda ögon och snor för. ingen att förklara min vakenhet klockan sju, efter fem sex timmars sömn. att jag vältrar mig. och att jag flyr. jag vet inte var ex lämnar mig i ekvationen. jag vet inte ens hur ekvationen ser ut. allt jag önskar ut av den i slutändan är en kram.