får och LED:s

kan inte gå fel.
min morgon blev just mycket roligare trots extremt halsont och mensvärk.

läser och är låst

"är jag en av de svaga? en svag kvinna som överväldigats av en oupphörlig och galen rytm? om jag hade varit stabil och stark skulle jag kanske inte ens ha hört rytmen? Jag hittar inga svar: jag är. Det är det enda jag får av livet. Men vad är jag? svaret är bara: jag är vad. Även om jag ibland skriker: jag vill inte vara jag längre!!men jag klistrar mig fast vid mig själv och på ett oupplösligt sätt bildas en livstextur.
Gör mig sällskap den som vill: vandringen är lång, den är mödosam men man gör den genom att leva. För nu menar jag allvar, jag håller inte på och leker med ord. Jag förkroppsligar mig i de vällustiga och obegripliga meningar som slingrar sig bortom orden. Och en tystnad stiger subtilt upp från sammanstötningen mellan meningarna."
- Clarice Lispector Levande Vatten

anis

det gick liite för fort, men det känns ändå att jag har varit ledig. anis har åkt nu och är väl hemma i götlaborg redan. har just fyllt i en uppsjö av byråkratiska blanketter och vältrat mig runt i sängen för att slippa känna allt för mycket av träningsvärken. den mest påtagliga är den i händerna.. såklart anis fick med mig på boxpass klockan nio på morgonen, såklart det var det tuffaste som finns i malmö och så klart jag skulle få anfall av ansträngningsastma. ja, jag ska kolla upp det. men det är ju inget riktigt problem, det kommer ju bara ibland, eh. men andnöd är ju lite segt faktiskt.
sen deckade vi, eller, anis däckade, varpå det fina vårvädret inte var lika soligt när vi väl gick och köpte oliver och fetaost, och fikade på glassfabriken, vars soffa lätt hade fått svälja oss. det där med morgonträning var inte vår kopp te. man blev ju inte alls piggare. men så dök axel och marymary upp och vi drack lite öl/vin/cider och snackade skit. vi skulle ju gå ut. men. tröttheten. opeppen. och sen att det visade sig vara helt rätt beslut eftersom axel som tog sig iväg dissade på den för långa kön och vi såg regn mot rutan. såattee.
så vi bummade mest, och det var nog det bästa. bara hänga och chilla är ju inte vad man har tillfälle till allt för ofta. anispanis kom hit igeeen! men nu. nu ska jovan läsa igenom blankett och sen är det fasiken sängen.

hiphoprobot

på vägen hem från en otroligt opeppig speltestsession lekte jag hip hop-robot.

idag peppar jag på tonfisksallad och anis ankomst, plus bord för två på tusen och två!

last time evaah

på jobbet. upp okristligt tidigt med igenklistrade ögon. men det är antaglien sista gången everrrr.
men vanan trogen måste jag snoka runt lite. och hittar mallar, min tankte var mest att se om det fanns några bra tips till mig i jobbsökartagen på cvs och sånt, men jag hittar (klicka för större):


alltså om ni kan se. det är olika cv-mallar för tjejer och killar. jag var ju tvungen att kolla på vad det hela handlade om, och de två som är 1 kille och 2 killar är färgbilder på snubbar som sitter med pannan i djupa veck och blänkande klockor på armarna. den som heter tjejer är en bild i svartvitt med brudar som ser glada och "i farten" ut. det är ju iaf bara försättningsblad. men sen när kan man inte ha en tjej och en kille ihop på samma? så man slipper göra åtskillningar mellan könen? måste man ha bilder på människor över huvudtaget? dom ger ju ändå inget extra till ens pissfula cv-mall. jag blir bara mest otroligt förvirrad och känner ett ack så litet sug till att jobba här. så idag, medans telefonen inte ringer, sitter jag och läser grovt initiativs remix.

Utmaningen

hittade hos hustrun och tänkte att tjohej jag har ju ändå inget bättre för mig.

Tre jobb jag har haft:
1. Förstöra dokument på mammas jobb
2. Servera libanesisk mat
3. Prata i telefon

Tre platser jag har bott på:
1. Kungälv, stället med en borg och en kex-fabrik
2. Tidaholm, men inte på anstalten
3. Rosengård the hood, där "kravallerna" var

Tre saker jag gillar att se på TV: på tv? från tv räcker väl?
1. Antikrundan <3
2. LA- och Miami ink
3. CSI (las vegas varianten såklart)

Tre favoriträtter:
1. Familjereceptet på makrell
2. Tusen och två burgare
3. Haloumi ost, till vad som helst

Tre platser där jag helst skulle vilja vara just nu:
1. Sängen
2. Någonstans varmt
3. I Göteborg

Tre personer jag utmanar:
Everyhopa!!!

7 mars depecheväder och tonårsångest

My secret garden's not so secret anymore
Run from the house holding my head in my hands
Feeling dejected, feeling like a child might feel

It all seems so absurd that this should have occurred
My very only secret and I had to go and leak it
My secret garden's not so secret anymore

ut ur dimman

det kanske kallas avslut. men nu när det känns som om dimman har lättat saknar jag den. är ledsen men vet inte längre varför. kanske för att jag inte har kvar nått att vara ledsen över och för att det ändå känns precis som vanligt. jag tänkte ut och köpte blommorna. köpte näsdukar och proppade väskan full. dom hade valt det allra sorgligaste stycke till intro jag någonsin hört. men det var mycket folk. kände mig som mannen, höll armen om anna, försökte hålla ihop ansiktet ibland men behövde mest inte. där och då så var det över. jag hade inte så mycket tårar kvar. det var mest in och ut i dimman. fokus och ofokus. men det var bra. när vi väl var där var jag inte så nervös längre. när jag träffade anna ville jag mest få vara stark och jag fick. fick snälla och fina sms hela dagen. klappande ord. sen stannade jag i soffan. serier, pizza och täcket.

just varit och sett the wrestler med lizis. den var brutal. ensam och mest en skilldring av en föredetting. gillade, men hade nog ändå förväntat mig mer ångest. även om ångesten här låg i hopplösheten och i det subtila hade jag ändå velat att dom skulle vräkt på så som i köttarscenerna. sen drack vi vin. åh jag blir så ledsen av att jag har så lång uppvärmningstid. att jag blir så obekväm när jag verkligen vet att jag inte alls behöver vara det. när lizis frågar om nått spännande hänt i malmö, kan jag inte komma på en enda grej. mitt liv känns plötsligt så händelselöst. även om jag vet att det inte är det. det är det där med dimman. den har grötat ihop de senaste veckorna och jag kan inte riktigt se något klart.

jag har på nått sätt accepterat det faktum att han är borta. men det går inte riktigt att förstå. någon som inte märkbart försvinner ur ens vardag, blir svårt att förstå dess frånvaro. och jag vet hur jag mådde förra gången (och att det ens finns ett förra gången, eller det går inte att räkna dom som samma, även om jag gör det) och jag vet att det inte är så illa nu, så är det ändå en oro, att det ska bli så igen, samtidigt som lite av en väntan, kanske rentav en längtan? att ha något att skylla på att få gå in i gamla mönster, att få leva ledsenheten, rädslan och ensamheten. för den är ändå så lockande välbekant.