det är okej att vara ledsen. bara så jag vet. jag önskar verkligen sjukt mycket att nån jävel kunde uppfinna en fucking beemer. så kunde fiz och em komma hit, eller jag till deras soffor. när man bara vill vara och vara lite ledsen så är dom bästa sällskapet. nu vet jag i alla fall att en slö onsdag av inaktivitet inte behöver innebära att jag gräver mig en grop. ibland måste man släppa ut lite skit. och i brist på beemer finns ju telefoner och fejjanchatten. inte fy skam.

har jobbat upp mitt kaffeberoende igen. det gick på två veckor efter fyra års uppehåll. göttans.

det gör inte så ont längre. men jag sitter ändå i min säng med mensmage en fredag. inga planer för kvällen och det gräver inte en grop åt mig. jag ska njuta av den gropfria tillvaron som är just nu. så synapserna kopplas om. jag känner mig varken eller. varken singel eller ihop. jag känner mig som mig. min egen klippa och det är så skönt. det är ju så det ska vara? eller? jag får prata om vad jag tänker är normalt och får mina normer omvärderade. det är så livet är. jag har inget för att oroa mig, hur det än blir så blir det bra. förr eller senare. det som gör ont är när jag känner hur mycket vi har kvar att ge varandra. men vi kanske kan fortsätta med det, ändå, omvärdera hur bara. eller bara och bara. vi får se. så är det alltid. men det är så många val. men mina val för att jag vill är det som ska köra loket. inte känslan eller tankarna.

ibland är en poke det bästa man kan få. det värmer och gör ont på samma gång.

hur gör man slut med någon man älskar och som älskar en tillbaka. hur gör man slut med någon man inte vill amputera bort ur sin kropp. som rent fysiskt har varit med som en liten liten figur på ena axeln i flera år. som var med genom allt. som var den enda jag tänkt sambotankar om. som varit den enda som fått mitt huvud att tänka barn, helt utan min egen inblandning. hur gör man slut då. jag vet inte, men jag måste göra det. det är inte vi längre. jag är jag och johan är johan. men vi finns inte. och de gör så ont att de känns som om jag kommer att spy om jag tänker det hela vägen. å andra sidan fanns det ingen väg tillbaka. det fanns inte en väg tillbaka till det som var. det måste vara nått nytt nu. och detta nya verkar vi få upptäcka på egen hand. hur mycket jag än vill att han ska vara med, och han vill att jag ska vara med, så måste vi göra det var för sig. hur det blir sen vet ingen. vi ska ses till helgen och ta det där ifrån. mina ögon är svullna och huden är skavig av allt salt. jag har inte insett allt än. jag är rädd för att stöta bort honom ur mig. jag vet att jag finns kvar, men det är inte det som skrämmer mig. det som skrämmer mig är att jag ska jobba bort honom. för det vill jag inte. hur mycket jag än försöker förstå.

japp, då var det officiellt. jag hjärta (eftersom man inte får skriva nånting med 3 och krokodilmunnen som vi kallade den i mellanstadiet) proteinshaken.
vad ska man göra om man inte vill gå under hungers döden efter ett 90 min spinning och skivstångspass. maria kör på bulkpulver, jojo det är så vi gör det. det luktar korv i min lägga men det är inte jag. för jag ska göra fyllda champinjoner. laga-mat-en-gång-i-veckan-livet.

kollade på en dokumentär på svt play om ett gäng klättrare som ska ge sig i kast med k2. man vet redan från början att flera stycken kommer dö. det är det hela filmen handlar om. att den enda expeditionen tog fler liv än nån annan tidigare. jag ser klättrarna som står och tar ett steg i taget i snön. vilar på andra foten och andas tungt tungt, lyfter benet och tar ett kliv framåt och lägger över vikten. andas tungt. det är syrebrist. det är så det känns.

står vid fönstret, naken och äter ett ägg. tittar på solen där ute.
lutar mig mot duschkaklet och tittar på mascaramörka droppar. håller kupade händer mot ansiktet och känner någonslags basal trygghet i magen. det luktar fränt när jag kommer hem, det står tallrikar och skålar här och var, en soppåse ovanpå garderoben, tvätt jag inte plockat in än, intorkade saltpölar i hallen.
jag fick ett efterlängtat kuvert idag, en kallelse, ett slag i magen, en månad. jag måste vänta i en fucking månad. jag hoppades på att kuveret skulle få livet att kännas lite lättare. men just nu tar jag en dag i taget, jävligt långsamt får det gå, samtidigt som jag börjar bli otålig. rastlös och har svårt med koncentrationen. så svårt att planera in något efter den där stjärnan. jag vill att det ska vara på andra sidan om stjärnan samtidigt som jag inte alls vill komma fram till den. men jag gör back up planer, anis är min klippa, samtidigt som jag helst vill åka hem till mamma och lägga mig längst ner under sängen.

om någon såg mig nu.