25 Februari jagar dimman

när omvärlden känns lite täckt i dimma. när jovans klass gör tripp till malmö och jag får ett litet andrum i en dag som först kändes otroligt bra efter en hel natts ordentlig sömn, men som allt efter att minuterna gick på morgonen blev sämre och sämre. när ledsenheten lite grann får ta överhanden. när jag vill vara ensam men ändå vill få tillfälle till sällskap. när jag inte orkar anstränga mig och när jag säger nej och känner mig taskig. men vet att det är för mitt eget bästa. när eurythmics får gå på repeat och jag dreglar lite lätt över annie lennox. när glaset vin till matlagningen antagligen kommer att få bli ett till till maten och som sen byts ut mot födelsedags öl. men ändå är det inget som riktigt vill jaga bort klumpen i halsen. en stundande begravning och en hel grupp som klappade på mig och det där med att visa sig svag.
jag vet inte om det är sorg. mest är det en stor ledsenhet och gammla upprivna sår. tankarna på förra gången och något som tar mig tillbaka dit. en oro som vill jaga bort dimman och är trött på att gå runt i den. och en ganska stor trötthet.
helst skulle jag vilja skriva om hur fin hela födelsedagshelgen var med öl och vänner och familj och efterrätter. hur trevligt det var att äta trerätters med steve och prata om sånt som gör ont och sånt som är intressant. men allra mest viktigt. hur kul och fint det var att ha hela lägenheten full av folk, där jag knapt kände hälften och timmarna förflöt i rasande fart och vinet lika så, där jag inte kunde sitta stilla eller ville, när jag aldrig tänkte efter före utan bara gjorde. om hur roligt det är med nya vänner som man förälskar sig i. och helst vill jag skriva om de där dagarna då allt känns underbart. då solen skiner och våren är i luften, när det sprudlar och spritter någonstans i magtrakten och jag inte kan sluta vara glad.

11 Februari

sitter svettig och saltstram i ansiktet i min kära fåtölj. kom hem från friskis. tror jag börjar utveckla ett hat mot parkmöllan. det kallas spegelvägg. jag kan se och jämföra mig själv med alla de andra som tränar där. även om den mest ska vara till för att se så att jag har rätt vinkel på ryggen osv när jag lyfter tungt. men. jag jämför. ser att jag är en av de s t o r a. jag är inte liten och nätt. jag har alltid velat vara liten och nätt. och det kommer aldrig att hända.
tanja skrev för ett tag sen om dubbelbesträffningen i att ha ett problem med sin självbild och ovanpå det tycka att det är skamfullt att ha ett så tjejigt problem. hej. jag skäms. och gör det dubbelt på samma gång. passar mig utmärkt. jag har säkert redan länkat och skrivit. men jag måste visst göra det igen.
ibland tycker jag att jag är tjock och ful och stor och eländigt klumpig och tänker på om jag inte ska testa nån jävla diet, börja springa eller vadfansomhelst, där någonstans blir jag sur på mig själv över att jag har ett sånt brudigt problem, för om något så är väl ändå inte jag en sån brudig brud? och om någon så ska väl inte jag ha ett sånt problem? hu? skärpning. marymary sa åt mig att jag är lång och snygg och har ett nice ass. ska suga på det hela kvällen. jovan säger att det är jag som är grejen, att alla vill ha mig och kan jag inte ta och huka mig lite så han kan få synas lite huhu? men jag vet. den där jävla s t o r grejen har jag haft sen säg fem års åldern, så att vifta lite och hoppas att det försvinner funkar ju uppenbarligen inte. men jag testar med att erkänna iaf här att ja jag skäms men jag tycker att jag är stor. tjock. klumpig. ful. wathevah.

10 Februari

jag är besviken på snöstormen! Det har snöat sen kl 15 men inte fasen stormar det, eller ens ligger lite snö. Jag förväntade mig ändå drivor på minst en meter. Förväntar mig förseningar i lokaltrafiken och chockrubriker. Speciellt efter svds headlines "Nu kommer snön" som någon timme senare byttes ut mot "Nu är snön här". Besviken!
Jag som tog på mig fåret när jag skulle till marymary och kolla på film. Blev mest svettig på pannan, och det är väl skönt när det blåser och snöar lite, men men. jag förväntade mig ändå nått att få kämpa lite emot. vi såg Kabluey. mycket rar, deppig och skön film. bara spana in postern. riktigt bra faktiskt. men nu är det jag som ska sova. jag hoppas på lite bättre stormningar under natten.

9 Februari

helgen.
en sån händelserik (? kaosartad ?) fredag har jag inte haft sen ever.
skola; precis som vanligt. ta tåget till göteborg; precis som vanligt. tåget till göteborg 10 min sent när jag kommer till stationen; precis som vanligt.
tåget kommer inte på en och en halv timme; som tur är inte precis som vanligt. ringer jovan och gnäller lite över hur tråkigt det är att sitta och vänta på ett tåg med lokfel på öresundsbron som man inte vet om det ska komma eller ej en fredagseftermiddag, att det börjar närma sig tiden då man egentligen redan skulle ha varit framme, att man saknar hud och lukt, att man börjar bli kissenödig och hungrig igen.
men så kollar han upp hertzfreeriders. och, det finns en bil som vill bli körd tillbaka till göteborg femtio meter där ifrån där jag är. tåget har fått en ny preliminär tid och jag springer bort. får bilen och går med skakiga knän och svettiga händer och pulsen höghög sen både språngmarch och nervositet kickat in. kommer jag ihåg hur man kör bil? det var ju höst och mammas bil och mamma med i bilen senast och det gick helt fel ibland och växlar och helvette.
startar och känner hur något slags minne i ryggraden kickar in och allt faller på plats. kommer till att tråckla mig ur parkeringshuset och bilen på näst översta våningen.
telefonen ringer och jag kan se att det är en vän från göteborg som aldrig ever ringer. kan inte svara, är mitt i en knepig situation och parkeringshusets trånga utrymmen. tänker att jag ringer upp sen vid nån lämplig paus eller när det lugnat sig på motorvägen. tar mig ut ur malmö och är glad så glad över att det var här jag har kört för jag hittar och vet, kan vädersträcken.
någonstans bland alla påfarter mellan lund och malmö kommer ett sms. tänker att jag får läsa det sen, sen när trafiken är lite lugnare än 16.00 en fredag mellan lund och malmö. 110 väg och lund ligger i ryggen, tempot är högt men det flyter. center syd strax och det är hit jovan brukar komma när han och hans pappa bilar ner. ser barsebäck någonstans i fjärran. tar upp telefonen och ser att det är från samma vän i göteborg som aldrig ever ringer eller smsar. håller den över ratten så jag kan se vägen och läsa samtidigt.
läser och jag vet att jag måste ta av vid närmsta avfart. läser och vet att jag måstemåstemåste hålla ihop tills dess att jag säkert kan stanna bilen. tills dess att jag kan blunda och skrika. kommer av vid center syd och kör in på en parkering bakom nån rosa byggnad och jag ser inga skyltar om huruvida jag får stanna eller inte men jag skiter i det för stanna det måste jag för tårarna faller redan och händerna skakar.
det är en gammal bekant. klubb kiddet. han som vi klubbade med, han som kom med festen, eller som sa att festen kom med oss, han som alltid var den som var hej och tjena med allt och alla, han som kunde prata sig till vad som helst, vem som helst, han som jag på håll lite grann avundades och beundrade, han som jag tänkte att jag nog ville hångla upp och se vem han var egentligen bakom hej och tjena, han som jag hånglade med under väldigt dålig timeing och väldigt mycket alkohol. han som jag två år senare, efter att klubbandet dött ut eller som vi gått skilda vägar i, stötte på på en spårvagn och pratade med. som berättade att det hade blivit för mycket, trots att vi knapt ens kände varandra väl. men som ändå verkade glad, som verkade på väg tillbaka, som man där bakom den grå mössan såg en glad blåögdblick. jag läste att det är fucked up jonna. att han hängde sig i tisdags.
i tisdags skickade jag bilder till kajsa om hur jag såg ut förr i tiden. när jag lekte med smink och hår. alla dom bilder som han tog på oss när vi klubbade. från hans tokiga bildsamling. det kändes så jävla sick. att veta att jag berättat och tänkt på honom just den dagen. det kändes så sick att enda gångerna jag och vännen i göteborg hörs per telefon är såhär. när han ska berätta sånt här för mig. jag försökte ringa upp men han svarade inte. ringde anna och känner panikgråten i halsen. och stackarn får nog det hemska berättat allra sämst för jag kan inte plocka ihop mig själv. för det var ju vi, vi som var festen, vi som tog dansgolvets oskuld när han inte hann före. och vi minns och gråter och tänker och är tysta tillsammans. kan inte förstå och kan inte greppa. han som var den mest sociala och sjukt smart. som klubbade och aceade tentor. men som antagligen var ensammast även i en folksamling av bara hej och tjena.
jag kände honom inte de senaste åren. annat än genom bilder och fejjan. har läst små texter som folk har skrivit de senaste dagarna. att han den sista tiden bara levde för att andra ville att han skulle leva. men. om jag levde utan att ha människor om kring mig som vill att jag ska leva och som gillar att jag är vid liv, vad ska jag då leva för. om det inte är för att andra tycker om att jag och mitt liv finns? vad är ett liv utan människor. så hur kan man tänka så. att det är något bara.
men. jag tog mig ut från center syd. jag lyssnade på sprakig radio och beoncey femton gånger på en timme. och jag tog mig upp till göteborg. och det var precis som vanligt. fast helt fucked up.

8 Februari

dipp och morötter nu, sista kvällen. vi tar det här först, sjukt bra läsning om dagboksbloggning. resten av helgen och allt där i mellan tar vi sen.

5 Februari

bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs.
men imorn då åker jag till göteborg. antibajs?

1 Februari

börjar dagen med att kolla på sista delen av De halv dolda. den där serien av gardell på svt. grinar. grinar ordentligt och tänker att nu, nu kommer det ut, det där som vägrat att röra på sig hela veckan. i samma ögonblick slutar jag grina. och det sitter stilla. ser igenom andra säsongen av sugar rush, förrutom sista avsnittet, till sist går det inte att mota bort olusten och jag måste ha mat. på helgerna har jag sämst matrutin. igår fryspizza och sallad, idag sallad och rödspetta, ganska skapligt ändå. blir ledsen över att det ser ut som fan här. att veckans disk står utspridd i hela lägenheten. att jag inte orkat plocka undan sen johan var här. extratäcket i en hög på golvet. inser att allt jag rensat ur frysen och slängt nu har tinat till en illaluktande sörja i soporna. diskar disken. viker täcket. sjunger falsk till depeche. johan ringer. stressad och har tappat en vante. blir irriterad. känner mig elak för att jag blir irriterad. försöker förklara men då låter han irriterad. lägger på och lagar mat. han ringer igen och är lite gladare, kommit över vanten. äter och tittar på ett till avsnitt sugar rush. surfar runt. tänker inte så mycket men allt känns lite för jävligt. kanske är det bakisheten. kanske är det efterdyningarna av att ena kvällen ha en underbarkväll och känna sig som fisken i vattnet och älska det. för att nästa känna sig stel och som en katt bland hermeliner. par, yngre än mig kallar varandra älskling som dom gör i svenska filmer och i svensson svensson. förklarar för mamma som ringer och hon skrattar. det är lustigt hur mycket lättare det är att berätta och försöka förklara för mamma än vad det är att göra det samma för pappa. ibland när han ringer pratar han på så mycket om sig själv att jag inte vet vad jag ska säga och ibland förstår han inte när jag försöker förklara. och det jag säger går inte fram. en gång hade vi ett bra telefonsamtal. en eftermiddag i skolan och jag var sjuk och dom skickade hem mig att sova bort febern. men varje gång blir jag så låst. för jag vet att han på nått sätt har bestämt sig om allt han frågar redan så vad jag än säger spelar det inte så stor roll. så mycket fördommar och förutfattade meningar. men jag kände mig mer som i en kattflock på deb sen. även om musiken var dålig var det min sorts subkultur. jag saknar dom gamla rävarna med skägg och övervintrade frisyrer, med tatueringar och övertygelser sen 80-talet i musikväg. mamma ringer precis när jag tänkt att jag ska duscha, hon brukar ha en förkärlek för att ringa då. luggen är fettig och jag luktar gubbe. så när vi lägger på duschar jag. blir alltid kissenödig i duschen. bredvid står sophinken som borde sköljas ur. bestämmer med marymary att jag ska komma dit och kolla på tv innan bion. vi ska se mammut. och på vägen hem tänker jag på vad jag ska skriva. tänker på att det är så många som tänker det samma. vad gör vi här, varför jag, varför här, varför nu, vad ska jag göra åt skiten. och jag tänker på det lsm skrev och citerade från gazal. och jag tänker på att jag kanske ska åka till berlin. och kanske till amsterdam. kanske luleå. för jag kan. och jag vill. för jag vill inte känna mig som en katt. om så inte vi alla är katter. och jag är inne på sista punkten som elin skriver om. om hur man hanterar när man blir en svan men inte tror på det själv. hur ens självbild går ihop med omvärlden. hur den ibland gör en glatt överraskad. hur malmö har ändrat min. men hur jag fortfarande är rädd för mig själv och andra. hur jag sätter mig över lika lätt som under. att jag inte vet något. det kan få vara två dagar med vin innanför västen. om vi ska skylla på något. eller så är det bara en såndär dag.
och det är det här jag har det här till. det lättar.