den är här igen.
lika säkert som jag bokade mina biljetter så kom den tillbaka. i samma andetag börjar det mola i magen och den där oprovocerade ilskan börjar ta former. jag känner den. jag har försökt lugna den. men likväl är den där igen. att den kommer igen är det som gör mig rädd. allt tar jag som att du struntar i mig. att du skrattar, att jag faktiskt kan säga hej utan puss och att det funkar med vi kan ta det sen. för även om det är jag som är mest obekväm vill jag att du ska skrika stoppstannavänta men ändå inte tvinga mig. jag vet inte vad jag ska göra. men vi ska ta det sen.
trygghet. i slutändan är det samma ilska som bubbla oförklarligt när mamma bryr sig och frågar för mycket, jag ska ju klara mig utan eller hur? och nu saknar jag dig. ett litet frö och det blev mer bommul i min mage. jag ser fram imot anton berg chockladen och bon på tåget, sen middag med pappa och därefter får vi se. den stora tryggheten kanske kommer och kapar mig vid fotknölarna. men vi tar det sen.
onsdag 27 februari 2008
söndag 24 februari 2008
24/2
blir visst inte frisk så fort som jag brukar och istället så svettades jag och gödde imperialistsvin för att få mat för 57 pix. nässpray och house är mina vänner för dagen.
lördag 23 februari 2008
23/2
känns som om jag varit relativt politiks det senaste. jag som mest brukar fundera på hur saker känns. men nåväl. vissa ämnen kanske känns mer än andra. Och så var det det här med csn, humanister och teknologer. Poängen som jag hoppas inte tappades bort var just det med att göra skillnad. Skillnader och orättvisor gör i alla fall mig något tung över ögonen. Att redan beroende på utbildning ska du få olika lön för mödan. Till viss del kan det vara ett förslag som håller. Å andra sidan, vad händer med de utbildningar som, om man väljer dem, ger än mindre pengar än en annan. Vad väljer jag då? Jag vet inte, men så vitt jag förstår spelar pengar en väldigt stor roll. Vissa dagar framöver kommer jag gå upp klockan fem, jobba till två-tre, gå ett par hundra meter till skolan, stanna där till säg sju-åtta? Allt för att jag som nu en vecka innan csn vill slippa ringa mamma för jag har minus fem kronor på kontot och ingen mat hemma. Eftersom jag bor ensam, hör och häpna i en studentlägenhet, en bit utanför stan, har jag fasta utgifter som som inte går ihop med min inkomst. Varför inte beräkna inkomst beroende av utgifter så som hyra? den är ju oberoende av studie men högst beroende på hur lätt du får din vardag att gå ihop.
I slutändan är jag ändå inte någon politiker, jag sitter inte på någon lösning. Det enda jag sörjer och som gräver mig rätt djupt är hur lätt vi vill göra skillnad på folk och folk, oberoende om det är kön, utbildning, jobb, land man föddes i, vem fan du tycker om att hångla med, och beroende på det här vill vi behandla varandra olika. Det är vad som gör mig ledsen. Jag kanske bara är för naiv för den här världen. Eller så är världen för svartvit för mina nyanser.
I slutändan är jag ändå inte någon politiker, jag sitter inte på någon lösning. Det enda jag sörjer och som gräver mig rätt djupt är hur lätt vi vill göra skillnad på folk och folk, oberoende om det är kön, utbildning, jobb, land man föddes i, vem fan du tycker om att hångla med, och beroende på det här vill vi behandla varandra olika. Det är vad som gör mig ledsen. Jag kanske bara är för naiv för den här världen. Eller så är världen för svartvit för mina nyanser.
fredag 22 februari 2008
22/2
snorig. och efter att ha dissat skolan sett juno och grinat lite började jag baka bullar. nu fyra timmar senare står första plåten i ugnen och det doftar.. doftar. trots snoret känner jag det ändå, härlit. och idag är första dagen på evigheter som jag inte träffar någon annan än mig själv. och du säger du måste börja gilla dig själv för du kommer vara stuck med dig för resten av ditt liv. och jag vet ju att allt annat finns ju faktiskt kvar där ute. learn by doing som vi brukar säga. dessutom har jag rapat bulldeg i en timme nu, hur kunde jag tycke att det var så gott? som liten fick jag alltid en äggkopp med pärlsocker av mamma när hon bakade bullar, när jag sen blev sötsugen och var stor nog (lång nog) tog jag själv pärlsocker i en äggkopp, doppade tungan i det och åt upp. just då var det det godaste. nu. nej, inte riktigt lika gott. snart bulle och mjölk.
torsdag 21 februari 2008
21/2
Läste två av tre delar igårkväll. Läs. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743919
Igår kväll var en ganska händelserik kväll. Förutom att jag var ganska oaktiv och mest satt och läste bloggar och dn.
Jag skulle nämligen ut för att handla brö. Det var mörkt och i den härliga gången bakom mitt hus var inte en lampa tänd. För mig själv tänker jag "jag har bara tre tjugor i väskan ni vill inte ge er på mig!", det är ingen där men den här gångvägen på 200 meter får mig alltid att tänka överfall, jag är inte ens mörkrädd och igår var det månljus så jag såg utmärkt bra in bland träden. Nästa steg tänker jag "Å andra sidan är jag tjej och tjejer blir inte överfallna utomhus" ... "men det är vad ni vill att vi ska tro, ni vill att tjejer ska vara rädda och inte vara ute på kvällarna"(så ni kan våldta och mörda oss i hemmet). Vid det här laget har jag lämnat den mörka gångvägen och slagit in på en mycket välbelyst.
Med "ni" menar jag nu inte män som man så lätt kan tro, jag är inget fan av könsstereotypa generaliseringar, men ni menar jag alla, alla vi som hjälper till att skrämma varandra för vad jag kan bli utsatt för av dig.
För om du får höra att jag är rädd och tror att du kan göra allehanda skadliga ting mot mig kan det ju lika gärna vara sant? Inte sant? Den självuppfyllande profetsian.
Jag går en bit till och möter först en yngre man och kort där efter två äldre. De tittar alla på mig med något skrämt i blicken. Jag är ju trots allt antagligen decimetern längre än dem, klädd i svart med små söta kängor på fötterna, en hög krage uppdragen och en militärgrön palestinaschal. Ovanpå vilket mitt illblonda hår sticker upp.
Är dom rädda för mig? Jag kan inte låta bli att tänka på Nationalteaterns "är du rädd för ditt eget barn", för uppenbarligen är vi ju alla lika rädda för varandra.
Och det här med rädsla verkar prägla oss mer och mer.
Vi låter det bli en kapprustning av rädsla. Mest rädd släpper första bomben. Mest skraj har ihjäl diktatorer och letar förjäves efter weapon of massdestruction. Vi matar varandra med rädsla av rädsla att inte bli rädda nog att agera i tid. Som att bli rädd för sin egen skugga. Rädslan för att bli beroende av en annan människa, förhållande rädsla, rädslan av vad folk kan tro och tänka om mig, trots att dom är lika rädda för precis samma sak.
Är du rädd för ditt eget barn?
Utanför huset Tre skåne kom sen en fjärde man i min väg, han gick precis framför mig mot city gross. Han hade den mest välformade rumpa jag någonsin skådat. Jag är inget stort fan av mansröv rent generellt, bara av de jag ohämmat får röra. Men den här seglade framför mig på ett sätt att jag varken kunde hålla blicken ifrån den eller titta dit utan att bli generad. Precis innanför dörrarna slår en mamma till sin ena dotter, kanske två tre år gammal, för att ungen kastat ut en tiokronors toaborst ur vagnen. Jag vaknade till som om det var jag som fick snärten över huvudet. Gick och handlade mitt bröd och tog mig hem. Mötte ett gäng brudar och blev rädd igen, vågade inte titta åt dom, dom kan lukta till sig din rädsla. Är du rädd för ditt eget barn? Jag försöker bli mindre rädd.
Igår kväll var en ganska händelserik kväll. Förutom att jag var ganska oaktiv och mest satt och läste bloggar och dn.
Jag skulle nämligen ut för att handla brö. Det var mörkt och i den härliga gången bakom mitt hus var inte en lampa tänd. För mig själv tänker jag "jag har bara tre tjugor i väskan ni vill inte ge er på mig!", det är ingen där men den här gångvägen på 200 meter får mig alltid att tänka överfall, jag är inte ens mörkrädd och igår var det månljus så jag såg utmärkt bra in bland träden. Nästa steg tänker jag "Å andra sidan är jag tjej och tjejer blir inte överfallna utomhus" ... "men det är vad ni vill att vi ska tro, ni vill att tjejer ska vara rädda och inte vara ute på kvällarna"(så ni kan våldta och mörda oss i hemmet). Vid det här laget har jag lämnat den mörka gångvägen och slagit in på en mycket välbelyst.
Med "ni" menar jag nu inte män som man så lätt kan tro, jag är inget fan av könsstereotypa generaliseringar, men ni menar jag alla, alla vi som hjälper till att skrämma varandra för vad jag kan bli utsatt för av dig.
För om du får höra att jag är rädd och tror att du kan göra allehanda skadliga ting mot mig kan det ju lika gärna vara sant? Inte sant? Den självuppfyllande profetsian.
Jag går en bit till och möter först en yngre man och kort där efter två äldre. De tittar alla på mig med något skrämt i blicken. Jag är ju trots allt antagligen decimetern längre än dem, klädd i svart med små söta kängor på fötterna, en hög krage uppdragen och en militärgrön palestinaschal. Ovanpå vilket mitt illblonda hår sticker upp.
Är dom rädda för mig? Jag kan inte låta bli att tänka på Nationalteaterns "är du rädd för ditt eget barn", för uppenbarligen är vi ju alla lika rädda för varandra.
Och det här med rädsla verkar prägla oss mer och mer.
Vi låter det bli en kapprustning av rädsla. Mest rädd släpper första bomben. Mest skraj har ihjäl diktatorer och letar förjäves efter weapon of massdestruction. Vi matar varandra med rädsla av rädsla att inte bli rädda nog att agera i tid. Som att bli rädd för sin egen skugga. Rädslan för att bli beroende av en annan människa, förhållande rädsla, rädslan av vad folk kan tro och tänka om mig, trots att dom är lika rädda för precis samma sak.
Är du rädd för ditt eget barn?
Utanför huset Tre skåne kom sen en fjärde man i min väg, han gick precis framför mig mot city gross. Han hade den mest välformade rumpa jag någonsin skådat. Jag är inget stort fan av mansröv rent generellt, bara av de jag ohämmat får röra. Men den här seglade framför mig på ett sätt att jag varken kunde hålla blicken ifrån den eller titta dit utan att bli generad. Precis innanför dörrarna slår en mamma till sin ena dotter, kanske två tre år gammal, för att ungen kastat ut en tiokronors toaborst ur vagnen. Jag vaknade till som om det var jag som fick snärten över huvudet. Gick och handlade mitt bröd och tog mig hem. Mötte ett gäng brudar och blev rädd igen, vågade inte titta åt dom, dom kan lukta till sig din rädsla. Är du rädd för ditt eget barn? Jag försöker bli mindre rädd.
onsdag 20 februari 2008
20/2
väldigt mycket bajs. bajssnor. bajsteflonhuvud. bajsomvärld. bajshuvudvärk. bajsluktskyl. bajspessimism. bajsjagvillvaraifredmenändåinte. bajsbajsbajsbajs.
måndag 18 februari 2008
18/2
igår fick jag en nostalgibild, det var jag är 2003, min första hemmagjorda avrakning och den naturliga hårfärgen. varsågod och njut, Jonna 18 år:
sen att jag aldrig har kunnat sitta vanligt är en annan sak..
sen att jag aldrig har kunnat sitta vanligt är en annan sak..
söndag 17 februari 2008
lördag 16 februari 2008
16/2
jag fyller år idag! grattis mig! johan har barikaderat toaletten för presentinslagning och jag som är nödig så kan jag inte bli suris. men jag är mes förväntansfull! jag vill öppna paket nu!
jag fick polaroidfilm!!!
jag fick polaroidfilm!!!
torsdag 14 februari 2008
14/2
fittkukallahjärtansdag är inget vi firar. dock fick jonas kaka och vacker skönsång med tomtebloss på sin dag. dessutom fick han spendera 10 timmar nära elva i skolan med att koda. jag fick löda, igen. jag gillar att löda men jag hatar när det inte funkar. tillsist funkade det men vi var för trötta för att ens bli lite glada. min rygg blöder men fil och äggmacka väntar och det är det enda som håller mig levande pluss att kinderna kommer till stan i morgon. det känns som om det är mina öar av lugn i en annars kaosartad tillvaro. så fint också att f ringde idag. men jag är så ovan vid telefoner och allt ligger så ytligt i mitt huvud med alla lödångor att jag inte riktigt möter någon på någon våglängd.
min jordglob slocknade så nu är det läggdags.
min jordglob slocknade så nu är det läggdags.
tisdag 12 februari 2008
12/2
jag har visst glömt allt det här med "så här bor jag nu"-bilderna, men i guess that's not me längre. jag orkar liksom inte. eller så får vi se om ett tag. vi funderar på att fixa kollektiv. det enda som känns läskigt med det är att jag inte kan gå omkring naken på morgonen och det är alldeles tyst.
när jag satt på tåget ner till malmoe efter helgen i götlaborg sparade jag lite topics på min lilla mobil att skriva av mig om. känns sjukt high-tech att göra så. (ordet vilket fått en helt ny innebörd efter att ha läst en viss text vi hade i skolan om att folk som jobbade på apple skulle ha rökt på otroligt mycket in the early days). men i alla fall. det påpekades för mig att det planeras att skriva en debattartikel om studiemedel från då teknologernas "sida" om att de ska få högre studiemedel för att de studerar mer under samma tid som andra vanliga högskole- och universitetsstudenter. den här artikeln skulle mest skrivas för att röra om i grytan men jag kände en ganska stor storm av känslor just mot det hela. som vanligt kom det ett tag senare än just då vi pratade om det. jag förstår ju syftet men jag tror att man kommer att tappa kärnan, att just studiemedlet är för lågt för heltidsstuderande. hyran äter upp 60 % osv osv studenter lever på gränsen till fattigdom osvosv.. och istället skapa en ännu större vi och dom känsla mellan studenter. ibland känner jag mig otroligt kluven, å ena sidan har jag min kära vän som är just teknolog och å andra sidan har jag mig själv och de flesta andra av mina vänner som inte är teknologer utan humanister osv.
ibland känner jag av gapet mellan dessa världar extra hårt. flera vänner baktalar chalmers och den kutymen och å andra sidan har jag teknologer som anser att icke-tecknologer är mer eller mindre mindre värda och bara pysslar med flummiga utbildningar som inte leder till något.
den största sorgen för mig mitt i allt det här tillsammans med min tvärvetenskapliga utbildning och grund är att varför kan vi inte bara acceptera och lära av varandra istället för att se att vi är olika och därav skulle vara värda olika mycket pengar? är en student på min linje värd mindre pengar för att det jag studerar inte är något inom teknolog-fallangen trots att vi sliter arslet av oss och tom sover på skolan och då på grund av att vi varit där så länge för att få klart våra projekt och inte för att vi supit skallen av oss och inte är kapabla att ta oss hem. det hela resluterar mest i att jag blir otroligt ledsen på mäniskor samhälle och hela jävla skiten. precis som krig och andra orättvisor får mig att vilja grina av förtvivlan för att folk bara är tjockskalliga och envisa.
Samtidigt så läser jag nu Dr. Glas i vilken docktorn själv förundras när han träffar en kvinna som pratar med honom om sitt äktenskap att "kvinnan är kapabel att tänka och så precis dömma en man" för det får mig lite att förstå var ifrån vi kommer och att vi faktiskt har kommit en ganska lång bit ändå. även om vissa gubbrockar inte riktigt vill vara med.
precis innan jag skulle gå på mitt tåg i söndags gick jag förbi en skabbig liten men ung man på centralen. just i det ögonblicken han passerar mig säger han något i stil med "oooh du var inte lite snygg" eller något liknande slemmigt med samma poäng. precis i det ögonblicket jag uppfattar hans ord möter jag j men längs min ryggrad rusar synapsilskan och jag vänder mig om och utbrister "jävla idiot!" precis så högt att den jävla idioten ska höra det. han fick med det tillmälet ta ett flertal av sådana äckelkomplimanger som har fått passera obemärkt förbi mina öron. j blir upprörd och frågar om "det litta hasch-dealande svinet" följde efter mig och tittar likt en arg vakthund i idiotens rikting. det gjorde han ju inte men gullig är han den lilla vakthunden. i alla fall.. vad tusan tror denna lilla person och hans gelikar ska hända? jag kan se det på dom när det ska hända jag käner rysningarna längs ryggraden redan innan deras slemmiga ord obevekligt kommit ur deras munnar. jag kan rygga för att gå igenom grupper av män där jag kan känna på mig att det ska hända. men oftast är det den ensama mannen som passerar med nått glansigt i blicken. vad är det dom tror? att jag ska börja hoppa av lycka för att en joe-smoe slänger en slemmig äckelkomplimang till mig, att jag ska kasta mig kring hans hals och leva mitt liv lyckligt i alla mina dagar med honom? nej jag förstår inte. om någon kan förklara för mig så snälla gör det.
det sista jag vill anmärka på är hur gött det är med håriga ben. Liza jag är uppe i din klass nu! hoppas jag.. det är gött med vinterpäls. jo och jag hade en fantastiskt skön ickefödelsedagmenfödelsedagsfirande med familjen i helgen. exakta önskelistor is the shit och jag känner mig nykittad och tjusig! luktar gott, varma fötter och fint i badrummet. pluss att jag ska få en tekanna om ett tag också.. internetz rules, grymt att systeryster och b har googel-skillz! (syster förstår du den här meningen får du medalj i internet-slang av mig!)
när jag satt på tåget ner till malmoe efter helgen i götlaborg sparade jag lite topics på min lilla mobil att skriva av mig om. känns sjukt high-tech att göra så. (ordet vilket fått en helt ny innebörd efter att ha läst en viss text vi hade i skolan om att folk som jobbade på apple skulle ha rökt på otroligt mycket in the early days). men i alla fall. det påpekades för mig att det planeras att skriva en debattartikel om studiemedel från då teknologernas "sida" om att de ska få högre studiemedel för att de studerar mer under samma tid som andra vanliga högskole- och universitetsstudenter. den här artikeln skulle mest skrivas för att röra om i grytan men jag kände en ganska stor storm av känslor just mot det hela. som vanligt kom det ett tag senare än just då vi pratade om det. jag förstår ju syftet men jag tror att man kommer att tappa kärnan, att just studiemedlet är för lågt för heltidsstuderande. hyran äter upp 60 % osv osv studenter lever på gränsen till fattigdom osvosv.. och istället skapa en ännu större vi och dom känsla mellan studenter. ibland känner jag mig otroligt kluven, å ena sidan har jag min kära vän som är just teknolog och å andra sidan har jag mig själv och de flesta andra av mina vänner som inte är teknologer utan humanister osv.
ibland känner jag av gapet mellan dessa världar extra hårt. flera vänner baktalar chalmers och den kutymen och å andra sidan har jag teknologer som anser att icke-tecknologer är mer eller mindre mindre värda och bara pysslar med flummiga utbildningar som inte leder till något.
den största sorgen för mig mitt i allt det här tillsammans med min tvärvetenskapliga utbildning och grund är att varför kan vi inte bara acceptera och lära av varandra istället för att se att vi är olika och därav skulle vara värda olika mycket pengar? är en student på min linje värd mindre pengar för att det jag studerar inte är något inom teknolog-fallangen trots att vi sliter arslet av oss och tom sover på skolan och då på grund av att vi varit där så länge för att få klart våra projekt och inte för att vi supit skallen av oss och inte är kapabla att ta oss hem. det hela resluterar mest i att jag blir otroligt ledsen på mäniskor samhälle och hela jävla skiten. precis som krig och andra orättvisor får mig att vilja grina av förtvivlan för att folk bara är tjockskalliga och envisa.
Samtidigt så läser jag nu Dr. Glas i vilken docktorn själv förundras när han träffar en kvinna som pratar med honom om sitt äktenskap att "kvinnan är kapabel att tänka och så precis dömma en man" för det får mig lite att förstå var ifrån vi kommer och att vi faktiskt har kommit en ganska lång bit ändå. även om vissa gubbrockar inte riktigt vill vara med.
precis innan jag skulle gå på mitt tåg i söndags gick jag förbi en skabbig liten men ung man på centralen. just i det ögonblicken han passerar mig säger han något i stil med "oooh du var inte lite snygg" eller något liknande slemmigt med samma poäng. precis i det ögonblicket jag uppfattar hans ord möter jag j men längs min ryggrad rusar synapsilskan och jag vänder mig om och utbrister "jävla idiot!" precis så högt att den jävla idioten ska höra det. han fick med det tillmälet ta ett flertal av sådana äckelkomplimanger som har fått passera obemärkt förbi mina öron. j blir upprörd och frågar om "det litta hasch-dealande svinet" följde efter mig och tittar likt en arg vakthund i idiotens rikting. det gjorde han ju inte men gullig är han den lilla vakthunden. i alla fall.. vad tusan tror denna lilla person och hans gelikar ska hända? jag kan se det på dom när det ska hända jag käner rysningarna längs ryggraden redan innan deras slemmiga ord obevekligt kommit ur deras munnar. jag kan rygga för att gå igenom grupper av män där jag kan känna på mig att det ska hända. men oftast är det den ensama mannen som passerar med nått glansigt i blicken. vad är det dom tror? att jag ska börja hoppa av lycka för att en joe-smoe slänger en slemmig äckelkomplimang till mig, att jag ska kasta mig kring hans hals och leva mitt liv lyckligt i alla mina dagar med honom? nej jag förstår inte. om någon kan förklara för mig så snälla gör det.
det sista jag vill anmärka på är hur gött det är med håriga ben. Liza jag är uppe i din klass nu! hoppas jag.. det är gött med vinterpäls. jo och jag hade en fantastiskt skön ickefödelsedagmenfödelsedagsfirande med familjen i helgen. exakta önskelistor is the shit och jag känner mig nykittad och tjusig! luktar gott, varma fötter och fint i badrummet. pluss att jag ska få en tekanna om ett tag också.. internetz rules, grymt att systeryster och b har googel-skillz! (syster förstår du den här meningen får du medalj i internet-slang av mig!)
torsdag 7 februari 2008
onsdag 6 februari 2008
6/2
första dagen på jobbet. sjukt trött och massa s och e i huvudet.
ibland undrar jag om jag alltid är snorig för att jag alltid grinar eller om jag grinar för att jag alltid är snorig. youtuba topmodel och äta fejkbullar och potatissallad.
ibland undrar jag om jag alltid är snorig för att jag alltid grinar eller om jag grinar för att jag alltid är snorig. youtuba topmodel och äta fejkbullar och potatissallad.
tisdag 5 februari 2008
5/2
känns som om min stackars blogg blir en youtube blog men ibland representerar det nog bäst vad jag funderar på. men i morgon ska jag upp 5.30 och jag borde sova nu. ett abstrakt tidsspel är på gång och erns sjunger mig till sömns.
söndag 3 februari 2008
3/2
woho jag ska få 2800 av försäkringskassan!! kärlek till dom. <3 ibland är det göttans att ansöka om för lite bostadsbidrag (typ back in 2006) så man inte blir betalningsskylldig utan sen Får (statliga)pengar som en glad överraskning. gymkort och nya skor here i come! jag har peppat på potatissallad i flera dagar nu och nu tillsist idag ska jag äntligen få äta det. marinera quornfiléer och steka och mmmmm. gudars. saknar mina brudar. var är anna, ingrid, liza, emmy, ida, maria? inte för att mina boyz här inte håller måttet men de är boys och jag vill just nu ha mina bruds.
och ännu en kväll där den här låten är min theme-song. sen det att johan åkte har det varit tyst här och jag har bara suttit och läst. men igen så är det en oro som rullar runt med mig och bara den här låten fattar hur det känns.
och ännu en kväll där den här låten är min theme-song. sen det att johan åkte har det varit tyst här och jag har bara suttit och läst. men igen så är det en oro som rullar runt med mig och bara den här låten fattar hur det känns.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
