21/2

Läste två av tre delar igårkväll. Läs. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743919
Igår kväll var en ganska händelserik kväll. Förutom att jag var ganska oaktiv och mest satt och läste bloggar och dn.
Jag skulle nämligen ut för att handla brö. Det var mörkt och i den härliga gången bakom mitt hus var inte en lampa tänd. För mig själv tänker jag "jag har bara tre tjugor i väskan ni vill inte ge er på mig!", det är ingen där men den här gångvägen på 200 meter får mig alltid att tänka överfall, jag är inte ens mörkrädd och igår var det månljus så jag såg utmärkt bra in bland träden. Nästa steg tänker jag "Å andra sidan är jag tjej och tjejer blir inte överfallna utomhus" ... "men det är vad ni vill att vi ska tro, ni vill att tjejer ska vara rädda och inte vara ute på kvällarna"(så ni kan våldta och mörda oss i hemmet). Vid det här laget har jag lämnat den mörka gångvägen och slagit in på en mycket välbelyst.
Med "ni" menar jag nu inte män som man så lätt kan tro, jag är inget fan av könsstereotypa generaliseringar, men ni menar jag alla, alla vi som hjälper till att skrämma varandra för vad jag kan bli utsatt för av dig.
För om du får höra att jag är rädd och tror att du kan göra allehanda skadliga ting mot mig kan det ju lika gärna vara sant? Inte sant? Den självuppfyllande profetsian.
Jag går en bit till och möter först en yngre man och kort där efter två äldre. De tittar alla på mig med något skrämt i blicken. Jag är ju trots allt antagligen decimetern längre än dem, klädd i svart med små söta kängor på fötterna, en hög krage uppdragen och en militärgrön palestinaschal. Ovanpå vilket mitt illblonda hår sticker upp.
Är dom rädda för mig? Jag kan inte låta bli att tänka på Nationalteaterns "är du rädd för ditt eget barn", för uppenbarligen är vi ju alla lika rädda för varandra.
Och det här med rädsla verkar prägla oss mer och mer.
Vi låter det bli en kapprustning av rädsla. Mest rädd släpper första bomben. Mest skraj har ihjäl diktatorer och letar förjäves efter weapon of massdestruction. Vi matar varandra med rädsla av rädsla att inte bli rädda nog att agera i tid. Som att bli rädd för sin egen skugga. Rädslan för att bli beroende av en annan människa, förhållande rädsla, rädslan av vad folk kan tro och tänka om mig, trots att dom är lika rädda för precis samma sak.
Är du rädd för ditt eget barn?

Utanför huset Tre skåne kom sen en fjärde man i min väg, han gick precis framför mig mot city gross. Han hade den mest välformade rumpa jag någonsin skådat. Jag är inget stort fan av mansröv rent generellt, bara av de jag ohämmat får röra. Men den här seglade framför mig på ett sätt att jag varken kunde hålla blicken ifrån den eller titta dit utan att bli generad. Precis innanför dörrarna slår en mamma till sin ena dotter, kanske två tre år gammal, för att ungen kastat ut en tiokronors toaborst ur vagnen. Jag vaknade till som om det var jag som fick snärten över huvudet. Gick och handlade mitt bröd och tog mig hem. Mötte ett gäng brudar och blev rädd igen, vågade inte titta åt dom, dom kan lukta till sig din rädsla. Är du rädd för ditt eget barn? Jag försöker bli mindre rädd.