27/2

den är här igen.
lika säkert som jag bokade mina biljetter så kom den tillbaka. i samma andetag börjar det mola i magen och den där oprovocerade ilskan börjar ta former. jag känner den. jag har försökt lugna den. men likväl är den där igen. att den kommer igen är det som gör mig rädd. allt tar jag som att du struntar i mig. att du skrattar, att jag faktiskt kan säga hej utan puss och att det funkar med vi kan ta det sen. för även om det är jag som är mest obekväm vill jag att du ska skrika stoppstannavänta men ändå inte tvinga mig. jag vet inte vad jag ska göra. men vi ska ta det sen.

trygghet. i slutändan är det samma ilska som bubbla oförklarligt när mamma bryr sig och frågar för mycket, jag ska ju klara mig utan eller hur? och nu saknar jag dig. ett litet frö och det blev mer bommul i min mage. jag ser fram imot anton berg chockladen och bon på tåget, sen middag med pappa och därefter får vi se. den stora tryggheten kanske kommer och kapar mig vid fotknölarna. men vi tar det sen.