jag digitalflyttar. vill man veta vart så får man fråga. typ kommentar med mailadress eller dylikt.

nog för att jag vanligtvis går svartklädd. men nu, nu blir det sorgens svarta färg jag klär mig i.
den isande kylan i magen och ryggmärgen jag känner är inte av denna värld. hur kunde det här ske?

inser hur stört längesen det var val senast.

det var 2006, jag bodde i göteborg, stan jag snart ska återvända till. moderaterna hade just lanserat sin "nya" profil. jag var ledsen. det verkade som om ingen brydde sig längre, nått i min magkänsla sa mig att jag inte kunde rösta blått men de röda var så svaga i sin framtoning att jag vacklade. det blev miljöpartiet, och vänstern. men de blå, dom vann.
sen dess har jag slutat plugga i göteborg, flyttat till malmö, påbörjat och avslutat en utbildning och skaffat mig en examen, haft mitt längsta förhållande, bott utomlands, jag har hunnit bli vuxen.

mina åsikter har tagit form, jag har lärt mig att våga stå för dom. dom senaste dagarna har jag haft små personliga vendettor över internet, med helt till halvt obekanta människor. människor som "höhöhö"-skrattar till att "hon den där mona, inte fan kan hon pyssla med mina skattepengar!! tänk på hur det gick på 90-talet. jojo. men alliansen, jo dom vill ju ha ordning och reda! det tycker jag om." människor som i ur och skur försvarar omänsklig politik som tom vissa självkritiska politiker tar avstånd ifrån, bortförklarar det som myter, tycker att alla ska starta företag vilket kommer gå så bra så bra bara skatten sänks. för då får man ju mer pengar till den där välfärden, den som vi ska sälja av ändå? mer pengar för riskkapitalsbolag att sattsa i skolor där myndighetsutövning ger lärare bonus i plånboken, om den sköts rätt.
mot dom här har jag bråkats, tjaffsat och tjatat. om medmänsklighet och den sjuka, den svagas rätt att ha ett bra samhälle. för att någon måste göra det. någon måste våga tjaffsa med människor i närheten av sig själva utan att bli konflikträdd. någon måste bryta trenden att "höhöhö"-skratta med han den där som tycker att Mona inte är värd nått pga ett misstag på 90-talet. Någon behöver påpeka att det är annat än chocklad bakom hur du lägger din röst. Att din röst säger något om din människosyn. Hur du ser på din omvärld och hur du vill att omvärlden ska se på dig. Vill du att din mamma jagas om hon blir ordentligt sjuk? Att hon misstros och måste försäkra gång på gång att hon inte är arbetsför? Att om kvoten för sjuka är uppfylld så får din mamma vackert betraktas som frisk för hon får inte plats. Hon kan inte vara sjuk.

Nått ska hon väl kunna göra ändå? Allt så att den där tjejen som bor på Djursholm får lite mer i plånboken så hon kan resa lite. Att hon som jobbar med media kan välja sina uppdrag istället för att jobba med allt det som ger henne pengar. Att allt fler människor drivs i konkurs eftersom det ivras för småföretagaren, men man tänkte inte längre än att en skattesänkning nog skulle göra så att det gick runt, men tillgång och efterfrågan då?


Jag har bråka och tjafsat i några veckors tid, jag tänker fortsätta bråka, även om jag innerligt hoppas att jag ska slippa skrika mig hes över blåa borgare dom närmsta fyra åren. Jag vill inte se fler utförsäljningar, apoteket var illa nog, vårdcentralerna, skolorna, låt oss få insyn i dom och låt dom inte drivas med vinstintresse.

Jag och marymary ska sitta på F!:s valvaka ikväll, får F! över 1% slipper jag cykla runt med valsedlar igen om fyra år, får dom över 2.5% får dom partistöd. Jag vågar inte tänka på vad som kan hända om dom får över 4% men jag håller tummarna. Mest, därefter håller jag tummarna för att Sverige får fortsätta vara ett solidariskt land, att moderaterna får stå med svansen mellan benen och att dom rödgröna sopar mattan med dom. Jag kommer hålla tummarna tills dom vitnar. PUSS

tur och retur göteborg 14 kr.
åt lunch med min pappa. han överraskade och gjorde mig så glad så glad. han ska rösta på F!. han sa att grunderna var väl lite veka men "det är ju bara ni flickor och jag kvar i släkten så då tänkte jag att, F! det är nog grejen det." sen pratade vi om varför jag tycker att F! ska få min röst, om hur tanken av ett konsensus och ett sammanhang på en ideologisk värdegrund gör dom värda min röst. att allt hänger samman. ge mig en stadig grund att stå på och inte bara lösrykta påståenden och enskilda fall. ge mig nått mer genomtänkt än språktest och föräldrar i skolan. nått som ger anställda trygghet och inte företagen makten. btw.

vad som gör mig mest rädd det här valet är precis det som stellan skarsgård pratar om. att om alliansen får råda i fyra år till finns ingen återvändo.
då urholkas vårt system där alla hjälps åt att ta hand om varandra. att se till så att alla har rätt till vård på lika villkor, utbildning och i slutändan jobb. jag bryr mig inte ett ruttet öre om jag betalar mer skatt nu som nyutbildad, bara dom går till att alla ska få samma förutsättningar som jag har haft.
som stellan undrar jag varför? varför ska staten inte äga? varför ska vi sänka skatten? whut?
men pleeaz. rösta. pleaze .

åh en stor dag detta! och något att spara till barnbarnen! åh sociala medier jag älskar er!

ibland bryr jag mig för mycket och det är förjävla jobbigt.
hade behövt ett boxpass.

hettsigheten.
springer i trapporna, cylkar fortfort, skyndar dit jag ska, hetsdiskar, hetslagarmat. och där emellan. stiltjen. rastlösheten. hetssover också. är pisstrött men kan inte sova.
har en ryggsäck full med valsedlar nu i alla fall. och en kasse full med osorterat oviktigt att kasta. en soffa som ska skänkas och hämtas. och sen ska jag och mary spinna bort hetsen. hetsa ur mig den. min tanke i alla fall. jojo. ska hetssätta mig och hetsslappnaav. inte kolla på dokumentärar så som jobbcoacherna och bli rosenrasande och adrenalinstinn.

imorgon ska jag ha uppföljningsmöte. mitt lilla sorkkschema är rätt tomt. och det känns ju ändå ganska bra. tror jag. har känt mig mest som *hippiegladtjej* större delen av sommaren. låtit viljan köra tåget *ehehe*.

men så pratade jag kort med en vän tidigare idag. hon ville bara säga att en ung kille, en hon nämnt tidigare, han får heta lilla O, att han dött. för egen vilja. och jag vet ju hur det är. hon behövde lätta sitt hjärta och jag ville ge henne den största kram jag kunde, men vi är i var sida av landet. samma vän nämnde tidigare i höst panikattacker, men att hon nu fått tid. så som jag. och ett kort tag senare, får jag höra från en annan bekant samma sak, panikattaker och en tredje som fått tid. tjejer hela högen. jag önskade bara att Jesper, Odin och lilla O hade gjort det samma, och att det hade hjälpt. Varför söker tjejer hjälp och killar dör? Är det bara en personlig erfarenhet eller är det såhär det ser ut? Varför i helahelvettet är det så? Varför dör unga människor? wtf.

så överjävligt övertrött. pmskänslomonster. och barn ringer för att kolla på min lägenhet. det ger mig separationsångest och undrar om det är dumt att lämna tryggheten här. eller den invanda tryggheten i alla fall. den kanske inte är bättre i göteborg? eller sämre.
i min värld är ett jobb den största tryggheten jag kan få just nu. en inkomst. en nio till femvardag. något som tar bort spänningarna i nacken av att läsa nya mail som bara kommer med tyvärr och nej och vi har gått vidare med andra kandidater. jag sitter med erfarenhet längre än ett A4:a, en akademisk examen och en jävla massa otur? oflyt? lågkonjuktur? jag skickar iväg flertalet ansökningar i veckan och har så gjort sen i juni. men nu börjar jag känna olust. hopplöshet. känner mig som den slacker FP målar ut sånna som mig till. för vi måste ju kämpa hårdare. det är mig som individ det är fel på. det är något jag gör fel eller hur? något en skön jobbcoach kan berätta för mig.

pappa ska köra flyttbil och säger åt mig att skriva in mig på arbetsförmedlingen. jag kommer ihåg när jag var där 2004. jag satt på ett möte en dag och skulle lära mig skriva CV, sen fick jag ett brev om en deltidstjänst i en fruktaffär som jag inte kunde gå runt på. sen ringde jag alla jag kände och fixade mig själv till en dubbelarbetande vinter. det sög och jag gick nätt och jämt runt. men det gick. kontakterna jag har i stan jag ska till är så gamla att dom har gått i konkurs eller bytt ägare. dessutom, att gå som servitris med en akademiskexamen i bagaget, hur känns det?

hej
vad händer? lever du? är du okej? borde jag ens bry mig. är jag arg eller uppgiven eller ingenting. jag gnider in mig med salt sådär lagom mitt i natten och kan inte sova.

vi var på roadtrip och åt flottig kinamat i Trelleborg. jag sprang uppför sanddynerna som den terrier jag är. vallhamstern. tittade på hästar i rikemanskvarteren och åkte på socialsafari. det var fint. jag vill sova. plz.

chillar med särlan. kollar so you think you can dance.

årets, månandens eller nått sånt, men ett Peppinlägg..! kors i taket känner jag, men vad fan. hur kan det gå fel när man köpt ett gäng nya favoritplagg för pengar folk är mig skyldiga, åt långfrukost med lizis och s a m t a l a d e. så himla fint. gjorde upp planer för hösten, om hur folk saknar att hänga och prata att inte bara bli fulla ihop hela tiden, att vi behöver träna, hur endorifnglad jag blev av träningen, hur det är mitt knark. att jag inte längre känner det där måstet över att ha en speciell sinnesstämning, utan att vi båda övar på att säga allting, känna allt vi känner och stå för det. tänk att man skulle bli 26 för att komma fram till det, men vad fan. och jag lever lite fortfarande på tantkomplimangen från igår. och att det känns lugnt. jag lever så som jag Vill. ska fira med att götta mig i soffan till gamla säsonger av so you think you can dance. kanske middag med liza ikväll och sen kommer annis och mikael hem. jag är välkomskomitén.

så tillsist sågs vi. en snabb överlämning, där en tant kommer fram och säger att vi är ett väldigt fint par. jahaja, eh tack? vi tittar på varandra och skrattar, osäkert men glatt. jag får dom bästa kramarna. men frågar inget, vill inte fråga och känner i stället, det så här det är. han säger att han är sådär, men okej.

tackochlov att lizia sa åt mig på skarpen att hänga med på spinningen, dödade emot lite. och så fixade jag en tvättid, det känns som om jag börjar leva lite. leva här. men när försvinner känslan av undantagstillstånd? när blir nånting, någonstans hemma? hemma på riktigt..?

bara det att hans kramar lämnar mig alltid med känslan och viljan av att få mer, ha mer. mer tid, mer tillfällen. det är nånslags oändlig burk av den godaste och samtidigt ångestframkallande glass jag gärna tar gigantiska skopor av. med en lång eftersmak. jag vill så gärna ha fler men mindre skopor. jag vill gärna att allt ska vara fint och roligt, att vi ses och har kul, men jag vill också bara sitta ner, dricka te och prata, säga allt det där som jag inte sagt, fråga det jag inte frågat. få veta vad som händer. men jag bidar min tid. väntar, tar det lugnt och andas. lever mitt liv.

sitter på samma balkong. kryper ihop och äter solvarma smultron. känner mig så jävlajävla liten. ska åka till familjen.

det går så fort och ändå händer ingenting. och allting. sen sist vet jag inte. jo, jag var i luleå och det var fantastiskt. jag får upp resten av bilderna när jag är hemma igen. vi gjorde precis sånt jag ville göra, emmylove. åt palt, körde bil, badade i lulviken (lol), spenderade för mycket pengar på second hand, tryckte filmer i varandras sängar, och bara hängde.
sitter i anis lägenhet nu, sämst på sömnen och väcks av ett sms. bitter ljuvt att få. blev ledsnare än vad jag ville påskina. men samtidigt skönt, att veta att jag får veta. bara så jävla ledsen. men har ensamheten och tystnaden att vråla bort. ingen att förklara röda ögon och snor för. ingen att förklara min vakenhet klockan sju, efter fem sex timmars sömn. att jag vältrar mig. och att jag flyr. jag vet inte var ex lämnar mig i ekvationen. jag vet inte ens hur ekvationen ser ut. allt jag önskar ut av den i slutändan är en kram.

så ligger man där. gick hem för att man var trött och väl i säng så uteblir sömnen. nähä. tack tack. man gör en gif och är vaken till två.

morgonen efter och går och tränar med sällskap av en till jonna. jonna verkar vara sommarens namn. igår var vi tre. den ena spanade in brodern till hans roomie.
blir trött igen, kände peppen i nån timme då jag fick sitta i ett fönster och kollektivskämmas åt en modevisning. går hem och borstar tänderna.

sover välbehövt som en sten. men vaknar med den tunga pulsen av bakfylla trots att jag inte ens var full. vågar mig tillsist på att fråga om ett band jag upptäckte igår. lägger an den lättsamma tonen jag önskar att jag hade. döljer oron och det köttiga hjärtat. dom sätter ju ändå bara käppar i mitt hjul. efteråt blir jag så trött så jag bara vill lägga mig ner och grina. så jag lägger mig ner. armen över ögonen och musiken står på. så ligger jag där. formulerar och låter hjärnan bara sväva fritt. hur går det till med klamydiatest över post? vad gör kristoffer nu? borde jag skicka ett kort? hur vore det att ringa om jag skulle behöva? ska jag skriva ner det här? det är tyst och lugnt utanför. vill jag cykla till det här i regn eller solsken? borde grusvägen damma eller göra mina fötter leriga? tycker han om mig? jag tänker ju att jag är ohäftigast av dom alla. alla dina vänner. med sina konstprojekt och driftighet. här sitter jag mest med min köttighet och hårda yttre. men uppenbarligen gör han ju det. det är bara att acceptera. hur kan jag dala så fort? så läker jag mig själv och går upp. vill organisera mitt badrumsskåp och se en skräckfilm med chips och dipp.

fetaste sommaren hittils. om man borträknar lite lagom framtidsångest. men ändå. varit på besök, fått besök av anna och micke och badat, fått lägenheten städad, gått ut och dansat linnet svettigare än vad det var torrt, hängt med nygamla människor och haft det fantastiskt skönt. fått ett otippat besök och råkar ha en tandborste som temporär inneboende. det är bra för mig. så tror jag inte att det var helt på låtsas. ska åka på stadsfestival och bo i lägenhet, åka norr ut och turista. än är det inte slut. än är inget bestämt.
rockar skogstokig after beach frisyr.

tänker på dig och längtar till augusti.

så skickar man ett litet mail. ett mail med nya noter i. nått vi har gemensamt, nått som gör oss båda glada. några få timmar senare får jag ett svar, det värmer nånstans i magtrakten, lugnar oron, tar temporärt bort klumpen. men igen var det ju jag som började. jag. det stör mig. jag vet att det bor nån tjej där nu. en tjej jag sett på bild. eftersom hans roomie är borta. jag hatar att jag får veta sånt där via internetz. men är det publikt borde det inte vara så dåligt eller? vad vet jag. jag vet egentligen ingenting. jag önskar bara att alla mina orosmoment kunde lösa sig. att jag kunde känna tryggheten i nått. veta vart jag ska bo, vad jag ska göra, var jag ska få mina pengar ifrån. jag kan inte ta mer csn. det vore väldigt ostrategiskt. vill jag läsa på en master senare så har jag inte råd att ta mer csn nu. tror jag. vill jag bo kvar här måste jag läsa något. vill jag det? eller är det bara mer lämpligt. läsa en kurs på halvfart och jobba ihop pengar? var får jag ett jobb? jag har ett så jävla långt CV att om jag vill täcker det mer än ett a4. så mycket erfarenhet och så oönskad. dom borde jaga mig, jävlarna..!

men nu ska jag ta cykeln till en annan del av stan. jojo.

väntar förväntansfullt på regnet. jag vill sätta mig i fönstret när det kommer. om det kommer.. kanske måste jag vänta tills i morgon :/ eller så sätter jag mig där ändå.

lyssnar på yeasayer och stämningen stämmer så väl, så väl. jag blir lite bitter ibland. eller väldigt. hänger med så unga barn. sånna som inte blivit 25 än. som inte fattar det här än. men jag vill vara här. i gränslandet, mellan 25 och 30 det känns rätt lagom. jag är ju inte riktigt redo för allt det där som dom säger ska hända fram till the big 3 0.

känner mig playad och samtidigt oförutsättningslöst lugn. tycker det är jobbigt hur jag får reda på saker, hur jag känner igen ansikten. hur jag inte vet hur jag ska ta något, hur jag ska tyda orrspelet och hur jag saknar klarspråket.

känner mig trött och vill bara koppla bort. och jag gör det, lever vidare, inte som förr utan bara är som vanligt. ersätter inte utan gör det jag ska och vill.

är förväntansfull på besök och på regn. måste hitta ork och tid att städa först, innan besöket. och skaffa en madrass, men allt löser sig.

allt löser sig.

ja men så kan man ju lägga ut sitt köttiga hjärta och bara säga stampa på det. det är ju lättare. eller så är det det jag gör. och stampar lite själv, i förebyggande syfte.

rollin' with the punches

jag hatar dagar med vacker väder och mensighet. dagar som går från att ha varit för snygg för den här stan till att disken blir stående och jobbsökarhorandet känns meningslöst och tiden är så knapp och inget inget händer. ge mig ett jobb i göteborg så kommer allt bara att lösa sig sen. jag vill dit. tror jag. det är skrämmande och lockande. det jag har har jag ju i mig själv. i min lägenhet. men stan. är den inte lite för trång? för liten? eller är det bekvämt? känns det lagom? borde jag stanna? men. jag kan inte se mig slå mig till ro här. jag tror det är dags att återvända.
det har hänt så jävla mycket sen sist.
jag var så ensam i mig själv. trodde det var så det var meningen att vara, eller att bara en person kunde fylla ut min ensamhet. bara dom senaste månaderna har fått mig att inse att det inte alls är så det är. och den stora glädjen jag känner för de små små tecknen. jag ska ta en bok och cykeln till havet. joina kajsa och njuta lite.

det är mycket nu. känslor. gamla som bubblar upp och jag grinar när jag inser hur starka dom är och att jag sitter där igen. att det räckte med ett möte för att dom skulle komma bubblande. jag vill hoppaskuttaskrika av glädje men vågar inte och grinar istället, och det känns lika mycket och nästan lika fint. när jag inser att jag inte gråter av brustethjärtasåradekänslor utan bara av styrkan av allt som bubblar upp. att tillåta mig känna allt jag känner. inte hålla tillbaka, i alla fall inte för mig själv. för det tjänar man ju ingenting på? jag blir hellre ledsen än stänger av.

det är en fin sommar i malmö. sen får vi se om det blir en höst i göteborg. båda städerna snärjer sig runt mitt hjärta och det blir svårt att välja, när dom bjuder ut sig.

marymary och jag var på parsemester på ven och cyklade tills vi hade blåmärken i skrevet och solränder på ryggen.
sen dess har vi badat, blivit fulla och haft episk tvåpersons(naken)fest, med deltagare på distans. suttit vid vattnet och plötsligt fått en konsert och besök av två söta göteborgare.

det ska semestras i luleå with love. min första inrikesflygning!

nakenbad och nakensol. huden känns som sommar.
utställningen är över, betyget är satt.
men just nu känner jag mig inte det minsta glad. sådär när saker och ting tar slut. det blir så tomt. och jag känner mig ensam. litegranna önskar jag att det ändå var mulet och regnigt ute så det var okej att ladda massor med film, dra på popcornen och över filten.
men känner lite att jag måste fixa något, fixa hit någon. och så gjorde j mig besviken. igen. han ska dra till norge i sommar och jag undrade om han kunde lämpa över en väska med lite av min skit i till anis så jag kunde få det när jag kommer upp i veckan. men så igår. ska dom tydligen sticka den dagen. och jag frågar om han hinner fixa över mina saker. och han beter sig som att han har glömt, men försöker hetsfixa. jag vet inte om han lämnade över nått tillslut. antar att jag får veta det när jag får tag på aniz. och jag vet att det inte går att lita på hans tidsoptimism. men jag hade hoppats slippa den såhär postpar.
samtidigt som en annan relation gör mig besviken och ledsen. allt är så typiskt sommar, men jag vill ändå ha höst. gömma mig under ett täcke. och gå vidare.
men jag har mina fina. att sitta på ballen och dricka vin, med en uppbullning med oliver, gott och blandat, choklad, mögelost och chips. dela på bördorna och tugna hjärtan med kajsi. och i soffan till the hills, med lenns och prata om tomheten och äta pommes. kärlek.

no gif!

den mytomspunna köpenhamnshelgen slutade i att jag blev en mobil mindre och nu har köpt en ny värdelös sak.. ska få tillbaka mitt nummer om nån dag, men hade ju hoppats på att en mobbe med bluetooth skulle palla alla datorer men icke. eftersom jag lagrat alla nummer på datorn och lätt skulle kunna föra över dom *nerd*, så är jag måttligt förtjust i den nu när det inte går..

vet inte riktigt vad jag ska ta mig till ibland. och jag tycker det känns skumt att skriva här. men jag pallar inte känslan av att hur jag än gör blir det fel. jag måste få säga vad jag tycker och vara klar med vad jag vill, jag har alltid böjt mig så lätt för att undvika konflikter. och nu känns bara så jäkla svårt när jag orsakar så mycket drama och inte får förståelse. jag vet bara varken ut eller in. jag orkar mest inte, inte nu, och antagligen inte någonsin igen. är darrhänt och trött. ett avsnitt life och tandborstsjunga med speachless

fan. blev mer ledsen och arg. hur räknar man nånslags poäng i vänskap.. någonslags turordning. förstår ingenting. som att jag ska vara tacksam. när jag aldrig får tack ens när det förväntas. snarstucken ledsen och sårad. men ja ja. orka. Godnatt.

dan le sac

ska till köpenhamn. övar på att reprensentera. gick ju sådär kan man säga. håller mig nog till att se lagom het ut.

ny frisyr, amaze gaga claw helg är över med road tripp, bilkörning och maxmat.
nu är det dags att hitta balansen igen.
dagens/veckans gif. bussresegif.

sen tänkte jag att min nya grej är dagens gif. men eftersom jag tagit bilder och inte gjort giffarna så kanske vi kan köra en kompilation av veckan som gick.

soundtrack (spoty ffs men för er som inte så är det Sophia Somajo feat juvelen - Sombody new)
jahopp. söndag alltså. den där jävla saknaden har drabbat mig hårdare dom senaste dagarna. den kommer bubblande upp till ytan och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den annat än bara känna den. fatta det absurda. det är väl det enda man kan tänkas göra antar jag. förutom att jag inte vill. tidigare har det alltid varit en känsla av att hitta tillbaka, tillbaka till mig, när jag tillslut sluppit ur parsamheten som på nått sätt hindrat mig. men nu är det annorlunda. nu vill jag fortsätta vara den jag var fast själv. (inte ensam) själv.
och hitta den jävla balansen.

det är okej att vara ledsen. bara så jag vet. jag önskar verkligen sjukt mycket att nån jävel kunde uppfinna en fucking beemer. så kunde fiz och em komma hit, eller jag till deras soffor. när man bara vill vara och vara lite ledsen så är dom bästa sällskapet. nu vet jag i alla fall att en slö onsdag av inaktivitet inte behöver innebära att jag gräver mig en grop. ibland måste man släppa ut lite skit. och i brist på beemer finns ju telefoner och fejjanchatten. inte fy skam.

har jobbat upp mitt kaffeberoende igen. det gick på två veckor efter fyra års uppehåll. göttans.

det gör inte så ont längre. men jag sitter ändå i min säng med mensmage en fredag. inga planer för kvällen och det gräver inte en grop åt mig. jag ska njuta av den gropfria tillvaron som är just nu. så synapserna kopplas om. jag känner mig varken eller. varken singel eller ihop. jag känner mig som mig. min egen klippa och det är så skönt. det är ju så det ska vara? eller? jag får prata om vad jag tänker är normalt och får mina normer omvärderade. det är så livet är. jag har inget för att oroa mig, hur det än blir så blir det bra. förr eller senare. det som gör ont är när jag känner hur mycket vi har kvar att ge varandra. men vi kanske kan fortsätta med det, ändå, omvärdera hur bara. eller bara och bara. vi får se. så är det alltid. men det är så många val. men mina val för att jag vill är det som ska köra loket. inte känslan eller tankarna.

ibland är en poke det bästa man kan få. det värmer och gör ont på samma gång.

hur gör man slut med någon man älskar och som älskar en tillbaka. hur gör man slut med någon man inte vill amputera bort ur sin kropp. som rent fysiskt har varit med som en liten liten figur på ena axeln i flera år. som var med genom allt. som var den enda jag tänkt sambotankar om. som varit den enda som fått mitt huvud att tänka barn, helt utan min egen inblandning. hur gör man slut då. jag vet inte, men jag måste göra det. det är inte vi längre. jag är jag och johan är johan. men vi finns inte. och de gör så ont att de känns som om jag kommer att spy om jag tänker det hela vägen. å andra sidan fanns det ingen väg tillbaka. det fanns inte en väg tillbaka till det som var. det måste vara nått nytt nu. och detta nya verkar vi få upptäcka på egen hand. hur mycket jag än vill att han ska vara med, och han vill att jag ska vara med, så måste vi göra det var för sig. hur det blir sen vet ingen. vi ska ses till helgen och ta det där ifrån. mina ögon är svullna och huden är skavig av allt salt. jag har inte insett allt än. jag är rädd för att stöta bort honom ur mig. jag vet att jag finns kvar, men det är inte det som skrämmer mig. det som skrämmer mig är att jag ska jobba bort honom. för det vill jag inte. hur mycket jag än försöker förstå.

japp, då var det officiellt. jag hjärta (eftersom man inte får skriva nånting med 3 och krokodilmunnen som vi kallade den i mellanstadiet) proteinshaken.
vad ska man göra om man inte vill gå under hungers döden efter ett 90 min spinning och skivstångspass. maria kör på bulkpulver, jojo det är så vi gör det. det luktar korv i min lägga men det är inte jag. för jag ska göra fyllda champinjoner. laga-mat-en-gång-i-veckan-livet.

kollade på en dokumentär på svt play om ett gäng klättrare som ska ge sig i kast med k2. man vet redan från början att flera stycken kommer dö. det är det hela filmen handlar om. att den enda expeditionen tog fler liv än nån annan tidigare. jag ser klättrarna som står och tar ett steg i taget i snön. vilar på andra foten och andas tungt tungt, lyfter benet och tar ett kliv framåt och lägger över vikten. andas tungt. det är syrebrist. det är så det känns.

står vid fönstret, naken och äter ett ägg. tittar på solen där ute.
lutar mig mot duschkaklet och tittar på mascaramörka droppar. håller kupade händer mot ansiktet och känner någonslags basal trygghet i magen. det luktar fränt när jag kommer hem, det står tallrikar och skålar här och var, en soppåse ovanpå garderoben, tvätt jag inte plockat in än, intorkade saltpölar i hallen.
jag fick ett efterlängtat kuvert idag, en kallelse, ett slag i magen, en månad. jag måste vänta i en fucking månad. jag hoppades på att kuveret skulle få livet att kännas lite lättare. men just nu tar jag en dag i taget, jävligt långsamt får det gå, samtidigt som jag börjar bli otålig. rastlös och har svårt med koncentrationen. så svårt att planera in något efter den där stjärnan. jag vill att det ska vara på andra sidan om stjärnan samtidigt som jag inte alls vill komma fram till den. men jag gör back up planer, anis är min klippa, samtidigt som jag helst vill åka hem till mamma och lägga mig längst ner under sängen.

om någon såg mig nu.

träningsvärk i armarna inte rumpan. speeenande. solen skiner och jag vill gå ut, kanske ska ta en sväng på stan, ska fika med kajs vid två, så man kan ju promenera i solen lite. det jobbiga med att den här stan är liten är att det just går att gå in till stan och att jag då känner att jag bordemåste köpa något, ha ett uppdrag lix och då blir det genast ett dyrt uppdrag, jag är ju student och borde snåla. gratisnöje som aktiverar mig pleeez? när det är vinter och blött kan man ju inte gärna ta med en bok och sätta sig på en parkbänk.. sittunderlägg som på mulletiden kanske..?
har bokat mig på spinning och skivstång i eftermiddag. jag ska knarka mina egna endorfiner.
försöker socialisera mig utan att känna att jag kräver, tror inte att mina sms och frågor får mina vänner att bli tokiga på mig, men jag räds det lite ändå. speciellt när dom inte har tid. jag jobbar på det okej brains? så sluta mucka med mig..

bragladblog

puss på lenn och marymary, pekaskratta åt mello, förfasa sig över ozzypontare tanten, målbrottspunkarna och dregla lite på jöbak. äta chepes och ost och kex. bästa kvällen. dessutom ren tvätt och crosstrainer-tränad rumpa. hoppas på träningsvärk.

jag hatar hatar hatar helger. hatar. försöker städa. borde dammsugit i över en vecka nu. kollar på mina pulsslag på magen. lyssnar på siouxsie. försökte så gott det gick. håller det stången, vill inte trilla. jag har filmer, jag har popcorn, jag ska dammsuga. typ nu. okej.

varför håller man inte fingrarna borta när det som mest behövs? jag vill ju inte veta, eller om jag visste utan att hitta på vansinnesfantasier vore det ju gött. om vi kunde sluta med det där, du och jag hjärnan. det vore så himla trevligt. ska kolla om f&s har nått pass jag kan gå på, så ska jag ta itu med dig, dumma dumma gråa geléklump.

fan helvettesjävla pissskit. jag vill verkligen inte det här just nu just idag. eller jag vill verkligen inte det min hjärna fabricerar ihop åt mig. vill inte mina katastrofscenarier. jävlahelvettespissskit. vill inte se och associera, reflexmässigt. vill inte känna mig helt jävla slut och tom. vill inte hoppas och vågar inte att inte göra det. jävla jävla jävla skithjärna.

torsdag morgon. ringde min läkare, så nu ska jag vänta i en månad, max, jag hoppas hoppas hoppas det går fortare.

så glad över mitt nät, mina flytposter. ni som finns där. som kramar och klappar på mig, via telefon, interwebzen och i soffor. tjärlek to ya

ena stunden är allt bra. nästa kommer jag innanför dörrarna och det brakar ihop. jag har din mössa på mig, hade glömt min när du åkte så jag fick låna, men när jag får se bananerna så går det inte längre.
ikväll ska jag vara utan sällskap. eller, jag har freaks and geeks. och project runway. så gott som något.

jag gjorde en stjärna i min kalender idag. jag vill helst inte tänka på att den finns. jag vill inte försöka tänka på vad som är på andra sidan om den. jag vill bara ta mig fram till den. jag har substitut nu. alla tentakler är ute. jag är avstängd och under radarn.

så gjorde jag det. nu har jag en tid. nu börjar det. bollen i rullning. fyfan.

jag trodde ju på allvar inte att det var över efter berlin. men det kändes så avlägset. sen en söndag, idag, när dagen känns som två, it bit my ass.
så nu sitter jag här, med flikar öppna igen, telefonnummer och kanske en epostadress. hur gör man nu? jag är inte riktigt bekväm här längre.

alexander mcqueen

fan. jag blir så sjukt ledsen.
spontant utbrast jag nej och slog handen för munnen sådär som man ser folk i film göra, fast på riktigt. jävla jävla jävla skit.
vet inte om jag blir proportioneligt ledsen däremot, jag kanske är lite extra känslig, men fan. det suger att kreativa människor mår dåligt i så stor utsträckning.
mcqueen
lady gaga
hanna fridén

star struck, star fuck

Eftersom jag inte orkar skriva om hur star struck jag blev när jag fick info från oväntade källor så kan den som läser få se. Och för att inte göra någon obekväm så är alla namn fingerade eller censurerade.

Det hela började alltså med att jag frågar j om han känner en bloggerska som en av hans närmsta vänner känner enligt facebook. och här tar bilderna vid. klicka ifall det är svårt att läsa.

husefriden

jahopp. så har man två dagar på sig att göra klart sina projekt nu och så får man feber. kul. askul. dessutom blev jag utan trådlöst internet. så nu sitter jag på gammal hederlig lina men har fått förflytta mig och stolen till mindre ergonomiska ställningar.
jag är sjukt glad att jag flyttar här ifrån om knappa tre veckor. om det inte är ungen som skriker och gapar så är det paret. alltså vad fan! jag har ingen lust att gå ut i köket just nu och laga mat åt mig när dom sitter där och vrålar på varandra. och lätt att koncentrera sig och läsa / skriva på mitt paper. men men. jag måste jobba vidare.
btw. jag hatar mexicanaren.

jag är med domän

mitt skötebarn den senaste veckan. som jag har svettats, velat slå sönder något i frustration, blivit hög på glädjeeufori när jag löst problemen är nu KLAR.
några uppdateringar kommer ju att komma till men grundstommen är klar!
har iof sparat uppdatering interaktionsdesign till sist. det tar vi i morgon. nu är det dags att sova. jo just det Länk!
www.jonnaellenlinnea.se

läste just igenom senaste inläggen, till om med jag tror att jag är schizofren eller mano, jag väljer nog en nypa av varje. mm mm mm!

supermegaduperjättepeppen!

WOHO! dagens bästa är att anna och mikael kommer till berlin nästa fredag!!!! jag peppar och dansar till bad romance på stolen ^^
nu ska jag iväg och köpa elektronik, hårspray och shampoo. sen ska jag producera ett jättegigantisktmega schema över sista tiden här så jag hinner göra allt. anna och mikael är här veckan innan barcelona, så jag måste komprimera min planering så jag får klart mitt ena projekt. det är bra. jag gillar och behöver press. vilket är nått potsdam i n t e levererar. förutom en lärare då. som har så högtflygande planer att man får magsår bara av att lyssna på honom. dessutom är det megamycket snö här. och nu borde jag få spö för användningen av ordet mega.

2010

det där med ett nytt decenium firades in på århundradets bästa nyårsfest. en arvegodslampa fick sig en kyss av en wiskeyflaska och en mössa gick sönder, men vi dansade vidare i en annan lägenhet. i morgon är sista sverige dagen och jag ska försöka klämma in en film, kungälvsfamiljebesök och en tvättid.
har just haft telefondejt med underbara luleå och sitter och får huvudvärk av målarfärgslukten, johan goes banans på garderobsdörrar och hyllplan.
jag skulle försöka skriva fyra sidor till berlin men det gick inte så bra. vet inte när jag ska hinna med det nu innan torsdag. men men. det ordnar sig.
lustigt, men på knappa tre veckor känns det här som hemma igen. jag och göteborg lix. hemma.