så tillsist sågs vi. en snabb överlämning, där en tant kommer fram och säger att vi är ett väldigt fint par. jahaja, eh tack? vi tittar på varandra och skrattar, osäkert men glatt. jag får dom bästa kramarna. men frågar inget, vill inte fråga och känner i stället, det så här det är. han säger att han är sådär, men okej.

tackochlov att lizia sa åt mig på skarpen att hänga med på spinningen, dödade emot lite. och så fixade jag en tvättid, det känns som om jag börjar leva lite. leva här. men när försvinner känslan av undantagstillstånd? när blir nånting, någonstans hemma? hemma på riktigt..?

bara det att hans kramar lämnar mig alltid med känslan och viljan av att få mer, ha mer. mer tid, mer tillfällen. det är nånslags oändlig burk av den godaste och samtidigt ångestframkallande glass jag gärna tar gigantiska skopor av. med en lång eftersmak. jag vill så gärna ha fler men mindre skopor. jag vill gärna att allt ska vara fint och roligt, att vi ses och har kul, men jag vill också bara sitta ner, dricka te och prata, säga allt det där som jag inte sagt, fråga det jag inte frågat. få veta vad som händer. men jag bidar min tid. väntar, tar det lugnt och andas. lever mitt liv.