21/10

argumeterade mig till en härlig fylla (röttvin, vittvin, öl, tequila, passoa, martini?) och har nu tjatat på rikard så vi ska slå ihop våra ömma skallar och käka bakismat. jag saknar lite att vakna bakis och sleten på lizas soffa och dö bakisdöden med dig! jag dog den lite själv i morse. fil i sängen och film. guld.

jag fick pizza jag fick umgänge. sen dog jag och min mage och åkte hem till fosterställning csi och min säng. fick för mig att mitt internet bara heldött i hela sverige, johans funkade inte heller så vi hade en konspirations teori. somnade. dålig idé. vaknade nu, på väg att bli mörkt och jag har ingen jävla aning om vad klockan är hur länge jag sovit eller ens vilken dag det är. frusen svettig förvirrad och lätt panikslagen. övertygad om att en massiv hack-attack har slagit ut minst hela sveriges internez letar jag desperat upp min handsfree och får igång radion på min telefon. bara bajsmusik och sport, inget om den stora konspirationen.

jag orkar inte att vi inte litar på mig.

jag har alltid haft en annledning till att inte tycka om mig själv. antingen back in the days och mobbning och något oförklarligt odefinierat var fel på mig och sen blev jag bara tyst och blyg och svår och okapabel att förstå socialasituationer sen träffade jag på ett gäng nötter som fick behandla mig lite hur som helst och jag var inte bättre än så hur snygg jag än var så var jag till för dom. och jag var konstig och svart och en det. och provocerade i all oändlighet utan att lyckas och det dövades i sin linda. men sen kom alkoholen och svinighet och kontrolllösheten var försvarbar. och i ett treangeldrama var jag hatad och såg ingen annledning till att inte vara det heller att stå för mig var ingen idé och inte ens jag ville göra det. och ett år av svinighet utan regler och oräkneliga regelbrott och det finns ingen annledning att jag ens ska lita på mig själv. men så någonstans. under allt det där som inte är jag så finns det en kärna som jag älskar och avgudar och vårdar ömt och rart. och den kärnan har inget med ovanstående att göra. och jag är så typisk så jag försöker desperat framlägga allt illa med mig för er så ni ska förstå hur jag kan vara så ni vet att jag inte är den lilla mesiga töntiga tysta fula utan att jag är farlig och eftertraktad. även om det är smutskastning av mig själv. men så ser jag er. och er oskylldighet och vithet i jämförelse och allt beror ju på hur man vinklar sig själv. för använder jag rätt salvor och täckkrämer kommer mina blåmärken och ärr inte försvinna men blekna och tillsist inte vara det största av mig. för jag fick en dusch av det smutsigaste som ett slag i min bakfulla själ och jag måste stänga av det för att älska mig själv lite. slicka mina sår och upprepa du är fin du är fin du är fin och du är värd allt av det bästa. för jag vet hur det blir när tillit inte längre finns och inte ens är något med i beräkningen inte ens en parameter. då stänger man av och bort och vägrar att umgås med människor annat än på det ytliga plan där man fortfarande inte har några som helst skylldigheter för någonting. tack liza för att du får mig att må bra.