9 Juli

tänkte ett tag på att bara stänga av mobilen. bara försvinna lite från världen. ta det i mina egna händer att det är jag som bestämmer. jag kanske gjorde det ändå, i några dagar. men nu sitter jag här igen. hemma i js lägenhet. och jag gillar inte känslan av att jag sitter här och tittar på medans han lever sitt liv. ett liv som har högre koncentration och hastighet än mitt. jag tappar så lätt rytmen i mitt egna. det är långt mellan mina aktiviteter. medan han har svårt att hinna med sina. när jag ser skilladerna så tydligt är det så lätt att jag trillar ner, tycka synd om mig själv träsket och alla osköna gamla rädslor som härskar där. att ligga på soffan i mammas hus är så mycket lättare. behöver inte vänta på att han ska komma hem, väntar inte på att han ska ringa, väntar inte på att vi ska hitta på nått, väntar inte på att nån annan ska höra av sig, väntar inte alls. men i stan. här känns det som om väntar är det enda jag gör. det hjälper inte att han säger att jag borde ta mig ut i den sista solen som just kom fram, att jag borde ringa någon. hur jag än vrider på det i mitt egna jävla huvud så är allt ändå bara en väntan på att han ska ha nån jävla tid över till mig. jag vill inte ha det så. men jag vet inte hur man gör. hur jag vänder på det. i alla fall för min egna jävla skull. jag är så förbaskat trött på att ha min negativa spiral.