25/7

ibland känns ingenting ingentin alls och ibland känns allt för mycket.
en spegling av mina händer i spårvagnsfönstret och känslan då pekfinger möter tumme gör att jag biter mig i läppen och sväljer hårthårt. jag hinner inte med när uppsägningsbrev kommer och avtal ska sägas upp och nya måste sökas och jag måste ringa och skriva och maila och ringa igen och skälla för att det är så svårt att få reda på något och säkra något alls. för nu ska jag hinna börja ta körkort och helst hinna såpass klar innan jag ska till malmö om jag nu kommer in men det borde jag ju för katten som första reserv fast man är ju inte helt säker. jag vill bara att jag ska ha tid och hinna göra allt det jag måste en sak i taget och avsluta helt innan jag måste dra igång nästa ordnande. samtidigt så gör det mig livrädd att jag ska flytta för ni kommer komma så långt bort. och du med de lenaste av kinder och finaste av leenden kommer också vara så långt ifrån. men ändå kanske är det bra. kanske kommer jag inte sakna dig och er och staden så mycke att det gör ont. kanske har jag nog med kärlek åt två städer åt fler vänner fler människor. samtidigt är jag rädd för den. den där kärleken. kan man ha för mycket av den?