11/7

gjorde just en most funniest american homevideo och gick in i en låst glasdörr.
ingrid har poolparty och det är märkligt hur sommrar följer i samma mönster och jag minns ett år sen. emmy ska dra till luleå och jag kan inte tro mina ögon att vi gör de där enorma stege tillsammans för nog kommer man väl till malmö även som första reserv hur osannolikt och underligt konstig det känns att flytta igen och flytta dit för ett sånt avgörande nu gör jag det här med mitt liv steg. i alla fall i tre år. men om vi håller varandra i handen så går det nog att flytta till varsin ända av det här landet. även om det känns så och även om vissa människor försvinner så finns de ändå alltid kvar har ändå gjort ett så stort avtryck att det inte går att sudda bort dom är som karvade i sten och har gjort mig till den jag är. alla som jag låtit karva lite i mig tycker jag på ett eller annat sätt om för det de lärde mig och de kommer att för alltid stanna där, vare sig de bor i luleå är döda eller ligger i min soffa. varför måste vi alltid bli fulla för att få uttrycka ellt det vi känner för varandra. allt det jag känner för alla de jag känner kan fylla mig med sån glädjeeufori att jag skulle kunna gå i bitar.