28/7

det blev gemyt det blev fylla på två glas vin det blev mentolcigg.
stog i brunsparken och faschinerades över hur gott jag kände att det skulle bli att röka. en tjej vinkade till mig från andra sidan spåret. Sara har inte kunna le på tio år och minst fem sen jag såg henne sist. hon osar av självmisslyckande och regnet faller i min nacke. vi undrar vad vi gör och konstaterar att det nog var studenten senast, hon frågar sedvanligt och lite för hetsigt jämförasigmedmigilyckandepoäng om jag inte bor med pojkvän. hon svarar att hon går i terapi nu eller eftervård som det kallas men att hon ska få sin egen lägenhet snart "så lyckat blev mitt liv!" med sitt stela icke leende som om hon alltid är jagad och alltid egentligen vill gråta. jag känner igen det så väl. som ett rådjur i strålkastarbelysning. hon som jag ville vara när vi gick på dagis. hon som jag inte avundades när hon kom till skolan och log sitt icke leende, var rufsig i håret och hade knullat en kille och hans polare på lunchen. hon som jag försökte hjälpa den där gången i hemsedal när hon sprang ut i sitt tighta linne dom där jeansen i strech som var så populära då i snön med en kniv och vars föräldrar ringdes men som inte kom och hämtade henne då utan först mötte upp henne med en utskällning när bussen kom hem till skolgården två dygn senare. hur hon skälldes på för att hon inte höll skenet uppe för att hennes familj var helt vanlig och perfekt. hur jag mins att jag sprang över till henne för att dom var först med datorer och tv-spel. hur hon ser precis ut som sin mamma med sitt icke leende. hon har aldrig lärt sig att le. och som slutkläm guidar jag en norman till hennes och min gemensama födelsestad så han får husrum för natten. berusad som ett ägg på två glas och jag började svara mest på skämt. det är ingen hejd på vart den här kvällen kan ta sig an att ta vägen. emmy ska bo här lite. min darling. vi som ska gifta oss. min man min kvinna vi som lärdekänna varandra bland kroppsvätskor på ett internat. regnet som faller i min nacke i en stad full av bekanta ansikten men vi hälsar inte. vi orkar inte.