24/9

jag har disk och ingen frulle igen men popcorn och sojakorv och te. det var jobbigare än någonsin att lämna göteborg och stress och söndagar och jag vet inte vem jag eller vi är. varje gång vi ses måste jag hitta mig i oss igen och mig och dig och något form av vi. och jag lever som med någon slags overhead-plast över mig. vågar jag inte känna, kan jag inte, du säger jag vet hur man stänger av för jag känner för mycket. att gråta ska vara mitt sätt att bli lycklig. jag har aldrig gråtit så mycket som nu. jag har aldrig mått så bra som nu. alla spår jag lämnar och lämnar över teh internetz och jag kan spåra mig själv och känner vad jag kände då på samma sätt i magen igen och det är inte alls samma sak det är inte ens i gråskala. jag kanske lever i rgb nu. jag kanske lever nu. vad är livet om inte bara det som finns i mitt huvud. vad händer om det inte överensstämmer?