1 Januari

och det är nytt år, 2009. jag orkade precis igenom igår, med en jävla massa drama. j ville fira och festa och hade verkat ängslig över nyåret i två veckor. så efter fyrverkeriet vid fem så var jag helt slut. feber en vecka does that to me. så när han började hetsa och skulle springa iväg och allt skulle gå fort blev jag som paralyserad och ville inte göra något alls. jag frågade vad som skulle hända om jag sa att jag inte orkade. och han sa att då skulle jag gå nu och så ses vi sen. och det ville jagverkligen inte höra, jag ville att han skule stanna med mig. klappa på mig och säga att om jag inte orkar å gör det inget, för bara vi är så är det bra. men han känner inte så. och det gör så ont i mig. för han säger att om det var han som var sjuk hade han inte velat att jag skulle stanna med honom. och jag känner mig som den minsta människan i världen som måste slåss mot allt och alla för att få existera och vara mig och få något gjort som jag vill det. och jag känner mig så jävla liten. och jag som kunde få vara hos mamma ringde henne men då hade dom druckit sprit så hon kunde inte hämta mig. dom ville ordna med taxi men jag kände inte att det var okej. så jag stannade och j mjuknade så det gick att prata med honom, det gick att känna något från honom, så vi gick till bröderna. kände mig ensam liten och förvirrad på tolvslaget, j smällde raketer men kom sen och kramade på mig. en av brödernas deppiga flickvän var pratsam och lite gullig mot mig, jag fick tomtebloss och förbrukade allihop. jag hatar att må som jag mår. att det inte bara vill gå över. att hur jag än gör så känner jag mig ändå minst och ensammast i världen, instängd i mig själv. men sen att det inte Är så, att det är ologiskt är en annan femma. verkligheten och känslan är så vitt skillda saker. jag hoppas att mitt 2009 tar dem lite närmare varandra.