16/1

en lång kort dag och allt är precis som vanligt. csi gör mig så ledsen, på precis samma sätt som sara blir. j åkte i går men det kunde lika gärna varit en evighet sen och jag har blivit bortskämd. kan inte sova utan en hand på mina off. din sista kväll här och massor av gammalt kryper upp och gör sig påminnt. ensamheten och tystnaden, blockaderna och flödet, likheterna och the cause and effects.

jag var på mitt livs första cell-test, ett sånt där test som alla flickor efter att dom fyllt 23 ska ta vart tredje år. fläka upp sig och skrapa lite. så lite nervös och så men hon sa jag var avslappnad och det var jobbigare att hitta dit för rosengård är sjukt oorganiserat än vad det var att bli undersökt. och allt så bra och fint ut och allt var ack så bra. men så går man där ifrån och känner bara den stora ledsenheten. tomhet och vill bara ha något gott att äta. så liza som sa så självklart att ja man känner ju alltid lite den där ledsenheten när man suttit där och fläkt. och faktiskt. så är det. men varför. varför så ledsen över inget som var jobbigt eller ens gjorde lite ont, bara lite lätt obehagligt. men varje gång, varje fläk så ledsen. minns en gång jag bara började storgrina i telefon påväg hem. utan större annledning. men egentligen. jag gråter lätt och oftast är det skönt och spänningar släpper men ändå så blir jag rädd. och måste ringa johan och fråga varför, varför känns allt så hemskt så jobbigt och otroligt sorgligt. sorgligt. allt igenom bara sorgligt och man måste bara älska det.