så skickar man ett litet mail. ett mail med nya noter i. nått vi har gemensamt, nått som gör oss båda glada. några få timmar senare får jag ett svar, det värmer nånstans i magtrakten, lugnar oron, tar temporärt bort klumpen. men igen var det ju jag som började. jag. det stör mig. jag vet att det bor nån tjej där nu. en tjej jag sett på bild. eftersom hans roomie är borta. jag hatar att jag får veta sånt där via internetz. men är det publikt borde det inte vara så dåligt eller? vad vet jag. jag vet egentligen ingenting. jag önskar bara att alla mina orosmoment kunde lösa sig. att jag kunde känna tryggheten i nått. veta vart jag ska bo, vad jag ska göra, var jag ska få mina pengar ifrån. jag kan inte ta mer csn. det vore väldigt ostrategiskt. vill jag läsa på en master senare så har jag inte råd att ta mer csn nu. tror jag. vill jag bo kvar här måste jag läsa något. vill jag det? eller är det bara mer lämpligt. läsa en kurs på halvfart och jobba ihop pengar? var får jag ett jobb? jag har ett så jävla långt CV att om jag vill täcker det mer än ett a4. så mycket erfarenhet och så oönskad. dom borde jaga mig, jävlarna..!

men nu ska jag ta cykeln till en annan del av stan. jojo.