9 Februari

helgen.
en sån händelserik (? kaosartad ?) fredag har jag inte haft sen ever.
skola; precis som vanligt. ta tåget till göteborg; precis som vanligt. tåget till göteborg 10 min sent när jag kommer till stationen; precis som vanligt.
tåget kommer inte på en och en halv timme; som tur är inte precis som vanligt. ringer jovan och gnäller lite över hur tråkigt det är att sitta och vänta på ett tåg med lokfel på öresundsbron som man inte vet om det ska komma eller ej en fredagseftermiddag, att det börjar närma sig tiden då man egentligen redan skulle ha varit framme, att man saknar hud och lukt, att man börjar bli kissenödig och hungrig igen.
men så kollar han upp hertzfreeriders. och, det finns en bil som vill bli körd tillbaka till göteborg femtio meter där ifrån där jag är. tåget har fått en ny preliminär tid och jag springer bort. får bilen och går med skakiga knän och svettiga händer och pulsen höghög sen både språngmarch och nervositet kickat in. kommer jag ihåg hur man kör bil? det var ju höst och mammas bil och mamma med i bilen senast och det gick helt fel ibland och växlar och helvette.
startar och känner hur något slags minne i ryggraden kickar in och allt faller på plats. kommer till att tråckla mig ur parkeringshuset och bilen på näst översta våningen.
telefonen ringer och jag kan se att det är en vän från göteborg som aldrig ever ringer. kan inte svara, är mitt i en knepig situation och parkeringshusets trånga utrymmen. tänker att jag ringer upp sen vid nån lämplig paus eller när det lugnat sig på motorvägen. tar mig ut ur malmö och är glad så glad över att det var här jag har kört för jag hittar och vet, kan vädersträcken.
någonstans bland alla påfarter mellan lund och malmö kommer ett sms. tänker att jag får läsa det sen, sen när trafiken är lite lugnare än 16.00 en fredag mellan lund och malmö. 110 väg och lund ligger i ryggen, tempot är högt men det flyter. center syd strax och det är hit jovan brukar komma när han och hans pappa bilar ner. ser barsebäck någonstans i fjärran. tar upp telefonen och ser att det är från samma vän i göteborg som aldrig ever ringer eller smsar. håller den över ratten så jag kan se vägen och läsa samtidigt.
läser och jag vet att jag måste ta av vid närmsta avfart. läser och vet att jag måstemåstemåste hålla ihop tills dess att jag säkert kan stanna bilen. tills dess att jag kan blunda och skrika. kommer av vid center syd och kör in på en parkering bakom nån rosa byggnad och jag ser inga skyltar om huruvida jag får stanna eller inte men jag skiter i det för stanna det måste jag för tårarna faller redan och händerna skakar.
det är en gammal bekant. klubb kiddet. han som vi klubbade med, han som kom med festen, eller som sa att festen kom med oss, han som alltid var den som var hej och tjena med allt och alla, han som kunde prata sig till vad som helst, vem som helst, han som jag på håll lite grann avundades och beundrade, han som jag tänkte att jag nog ville hångla upp och se vem han var egentligen bakom hej och tjena, han som jag hånglade med under väldigt dålig timeing och väldigt mycket alkohol. han som jag två år senare, efter att klubbandet dött ut eller som vi gått skilda vägar i, stötte på på en spårvagn och pratade med. som berättade att det hade blivit för mycket, trots att vi knapt ens kände varandra väl. men som ändå verkade glad, som verkade på väg tillbaka, som man där bakom den grå mössan såg en glad blåögdblick. jag läste att det är fucked up jonna. att han hängde sig i tisdags.
i tisdags skickade jag bilder till kajsa om hur jag såg ut förr i tiden. när jag lekte med smink och hår. alla dom bilder som han tog på oss när vi klubbade. från hans tokiga bildsamling. det kändes så jävla sick. att veta att jag berättat och tänkt på honom just den dagen. det kändes så sick att enda gångerna jag och vännen i göteborg hörs per telefon är såhär. när han ska berätta sånt här för mig. jag försökte ringa upp men han svarade inte. ringde anna och känner panikgråten i halsen. och stackarn får nog det hemska berättat allra sämst för jag kan inte plocka ihop mig själv. för det var ju vi, vi som var festen, vi som tog dansgolvets oskuld när han inte hann före. och vi minns och gråter och tänker och är tysta tillsammans. kan inte förstå och kan inte greppa. han som var den mest sociala och sjukt smart. som klubbade och aceade tentor. men som antagligen var ensammast även i en folksamling av bara hej och tjena.
jag kände honom inte de senaste åren. annat än genom bilder och fejjan. har läst små texter som folk har skrivit de senaste dagarna. att han den sista tiden bara levde för att andra ville att han skulle leva. men. om jag levde utan att ha människor om kring mig som vill att jag ska leva och som gillar att jag är vid liv, vad ska jag då leva för. om det inte är för att andra tycker om att jag och mitt liv finns? vad är ett liv utan människor. så hur kan man tänka så. att det är något bara.
men. jag tog mig ut från center syd. jag lyssnade på sprakig radio och beoncey femton gånger på en timme. och jag tog mig upp till göteborg. och det var precis som vanligt. fast helt fucked up.