1 Februari

börjar dagen med att kolla på sista delen av De halv dolda. den där serien av gardell på svt. grinar. grinar ordentligt och tänker att nu, nu kommer det ut, det där som vägrat att röra på sig hela veckan. i samma ögonblick slutar jag grina. och det sitter stilla. ser igenom andra säsongen av sugar rush, förrutom sista avsnittet, till sist går det inte att mota bort olusten och jag måste ha mat. på helgerna har jag sämst matrutin. igår fryspizza och sallad, idag sallad och rödspetta, ganska skapligt ändå. blir ledsen över att det ser ut som fan här. att veckans disk står utspridd i hela lägenheten. att jag inte orkat plocka undan sen johan var här. extratäcket i en hög på golvet. inser att allt jag rensat ur frysen och slängt nu har tinat till en illaluktande sörja i soporna. diskar disken. viker täcket. sjunger falsk till depeche. johan ringer. stressad och har tappat en vante. blir irriterad. känner mig elak för att jag blir irriterad. försöker förklara men då låter han irriterad. lägger på och lagar mat. han ringer igen och är lite gladare, kommit över vanten. äter och tittar på ett till avsnitt sugar rush. surfar runt. tänker inte så mycket men allt känns lite för jävligt. kanske är det bakisheten. kanske är det efterdyningarna av att ena kvällen ha en underbarkväll och känna sig som fisken i vattnet och älska det. för att nästa känna sig stel och som en katt bland hermeliner. par, yngre än mig kallar varandra älskling som dom gör i svenska filmer och i svensson svensson. förklarar för mamma som ringer och hon skrattar. det är lustigt hur mycket lättare det är att berätta och försöka förklara för mamma än vad det är att göra det samma för pappa. ibland när han ringer pratar han på så mycket om sig själv att jag inte vet vad jag ska säga och ibland förstår han inte när jag försöker förklara. och det jag säger går inte fram. en gång hade vi ett bra telefonsamtal. en eftermiddag i skolan och jag var sjuk och dom skickade hem mig att sova bort febern. men varje gång blir jag så låst. för jag vet att han på nått sätt har bestämt sig om allt han frågar redan så vad jag än säger spelar det inte så stor roll. så mycket fördommar och förutfattade meningar. men jag kände mig mer som i en kattflock på deb sen. även om musiken var dålig var det min sorts subkultur. jag saknar dom gamla rävarna med skägg och övervintrade frisyrer, med tatueringar och övertygelser sen 80-talet i musikväg. mamma ringer precis när jag tänkt att jag ska duscha, hon brukar ha en förkärlek för att ringa då. luggen är fettig och jag luktar gubbe. så när vi lägger på duschar jag. blir alltid kissenödig i duschen. bredvid står sophinken som borde sköljas ur. bestämmer med marymary att jag ska komma dit och kolla på tv innan bion. vi ska se mammut. och på vägen hem tänker jag på vad jag ska skriva. tänker på att det är så många som tänker det samma. vad gör vi här, varför jag, varför här, varför nu, vad ska jag göra åt skiten. och jag tänker på det lsm skrev och citerade från gazal. och jag tänker på att jag kanske ska åka till berlin. och kanske till amsterdam. kanske luleå. för jag kan. och jag vill. för jag vill inte känna mig som en katt. om så inte vi alla är katter. och jag är inne på sista punkten som elin skriver om. om hur man hanterar när man blir en svan men inte tror på det själv. hur ens självbild går ihop med omvärlden. hur den ibland gör en glatt överraskad. hur malmö har ändrat min. men hur jag fortfarande är rädd för mig själv och andra. hur jag sätter mig över lika lätt som under. att jag inte vet något. det kan få vara två dagar med vin innanför västen. om vi ska skylla på något. eller så är det bara en såndär dag.
och det är det här jag har det här till. det lättar.