ut ur dimman

det kanske kallas avslut. men nu när det känns som om dimman har lättat saknar jag den. är ledsen men vet inte längre varför. kanske för att jag inte har kvar nått att vara ledsen över och för att det ändå känns precis som vanligt. jag tänkte ut och köpte blommorna. köpte näsdukar och proppade väskan full. dom hade valt det allra sorgligaste stycke till intro jag någonsin hört. men det var mycket folk. kände mig som mannen, höll armen om anna, försökte hålla ihop ansiktet ibland men behövde mest inte. där och då så var det över. jag hade inte så mycket tårar kvar. det var mest in och ut i dimman. fokus och ofokus. men det var bra. när vi väl var där var jag inte så nervös längre. när jag träffade anna ville jag mest få vara stark och jag fick. fick snälla och fina sms hela dagen. klappande ord. sen stannade jag i soffan. serier, pizza och täcket.

just varit och sett the wrestler med lizis. den var brutal. ensam och mest en skilldring av en föredetting. gillade, men hade nog ändå förväntat mig mer ångest. även om ångesten här låg i hopplösheten och i det subtila hade jag ändå velat att dom skulle vräkt på så som i köttarscenerna. sen drack vi vin. åh jag blir så ledsen av att jag har så lång uppvärmningstid. att jag blir så obekväm när jag verkligen vet att jag inte alls behöver vara det. när lizis frågar om nått spännande hänt i malmö, kan jag inte komma på en enda grej. mitt liv känns plötsligt så händelselöst. även om jag vet att det inte är det. det är det där med dimman. den har grötat ihop de senaste veckorna och jag kan inte riktigt se något klart.

jag har på nått sätt accepterat det faktum att han är borta. men det går inte riktigt att förstå. någon som inte märkbart försvinner ur ens vardag, blir svårt att förstå dess frånvaro. och jag vet hur jag mådde förra gången (och att det ens finns ett förra gången, eller det går inte att räkna dom som samma, även om jag gör det) och jag vet att det inte är så illa nu, så är det ändå en oro, att det ska bli så igen, samtidigt som lite av en väntan, kanske rentav en längtan? att ha något att skylla på att få gå in i gamla mönster, att få leva ledsenheten, rädslan och ensamheten. för den är ändå så lockande välbekant.