så överjävligt övertrött. pmskänslomonster. och barn ringer för att kolla på min lägenhet. det ger mig separationsångest och undrar om det är dumt att lämna tryggheten här. eller den invanda tryggheten i alla fall. den kanske inte är bättre i göteborg? eller sämre.
i min värld är ett jobb den största tryggheten jag kan få just nu. en inkomst. en nio till femvardag. något som tar bort spänningarna i nacken av att läsa nya mail som bara kommer med tyvärr och nej och vi har gått vidare med andra kandidater. jag sitter med erfarenhet längre än ett A4:a, en akademisk examen och en jävla massa otur? oflyt? lågkonjuktur? jag skickar iväg flertalet ansökningar i veckan och har så gjort sen i juni. men nu börjar jag känna olust. hopplöshet. känner mig som den slacker FP målar ut sånna som mig till. för vi måste ju kämpa hårdare. det är mig som individ det är fel på. det är något jag gör fel eller hur? något en skön jobbcoach kan berätta för mig.

pappa ska köra flyttbil och säger åt mig att skriva in mig på arbetsförmedlingen. jag kommer ihåg när jag var där 2004. jag satt på ett möte en dag och skulle lära mig skriva CV, sen fick jag ett brev om en deltidstjänst i en fruktaffär som jag inte kunde gå runt på. sen ringde jag alla jag kände och fixade mig själv till en dubbelarbetande vinter. det sög och jag gick nätt och jämt runt. men det gick. kontakterna jag har i stan jag ska till är så gamla att dom har gått i konkurs eller bytt ägare. dessutom, att gå som servitris med en akademiskexamen i bagaget, hur känns det?