berlin 101 men inte depeche, faktiskt.

ligger och vrider mig. vet inte riktigt längre vilken i längden av alla nätter som börjat så, det här är. det är inte nått slags domedags mörker, det är mest mycket. hamsterpuls som j säger och kallar mig vallhamster. min flatmate kollar på nån dude som sjunger till någonslags spansk/mexicansk gitarr, jag hör ljuden från dörren direkt till vardagsrummet, alldeles vid min fotända. tänker att jag har somnat bättre dom dagar då jag faktiskt hör henne, då det inte bara är något ljusdis som stör från fönstren, utan jag har något aktivt att stänga ute. blir mer effektivt så.
men mest så händer det mycket. kanske kommer det i kapp mig. jag vet inte riktig hur jag ska se det, om det är så att det är jag som springer fort, som den sprinter jag är, och sen får ligga och hämta andan och kan inte göra så mycket åt att resten kommer ikapp, eller om jag egentligen behöver varning för långsamtgående fordon (i tron om att jag är en sportbil) och får motorproblem vid även de små uppförsbackarna. (den du, sport och motorreferenser)
men. det känns mest som om jag tryckt på paus. i alla fall när det kommer till de där andra livet. det, där man ska vara professionell. där man, jag, ska komma med idéer, förverkliga dom, arbeta med dom, ständigt vara kreativ och tycka att allt är fantastiskt och att man, jag, har hittat hem. men. det där livet har jag (inte man) aldrig haft. aldrig känt att jag uppnår. aldrig orkat med, haft tid med, eller funnit kreativiteten till. det har alltid funnits ett lås. nått en flykt till skogens ände, en flytt till malmö eller en avstickare till berlin inte låser upp eller råder bot på. det har aldrig ens bara varit en paus. det är snarare en konstant, det är.
jag vill kunna vara ärlig, öppen, på vid gavel utan att känna att jag förgås. att jag blir smutsig och tunnas ut i kanten. utan att obehaget och illamåendet drar till ett sug i magen just där just då och mitt på alexanderplatz. då jag under några delar av en sekund helst hade totalt gått upp i folkmassan och upphört, men istället sveper jackan tätare och håller en arm runt midjan.
jag vill se fram emot och inte sky umgänge, jag vill inte känna mig låst vid någon och i nästa sekund totalt utlämnad till ensamheten. jag vill inte tvivla utan vara så benhårt säker som bara jag kan vara. jag vet att jag har potential. men som den självuppfyllande profetian på två ben jag är så är det ju bäst att ta det säkra före det osäkra och förstöra innan någon, något, annat gör det.

men mest vill jag länka så här på kvällskvisten, cissi, för öppenheten, håret och attityden. annika, för orden, ärligheten och känslan, hanna, för skinnet på näsan, konsten att gå från allvar till humor och det raka, samt motherfucka, för texten orden och det där med fingret på men som tyvärr verkar ouppdaterad. i mina ögon verkar de göra just allt det där. och dom gör det vackert.